take me or leave me

Igår var en underbar dag! Hade skitkul på jobbet och tada.. JAG HAR FÅTT ETT LÅNELÖFTE!! Lägenhetsproblemet är borta och allting kommer lösa sig. Nu kan jag äntligen vara med i gamet och leka och ha en chans på drömlägenheten. Allt är frid och fröjd och man börjar känna lyckan pirra i magen. Och sen blev det fredag.. Dagen var bra, middag med familjen (mamma och pappa). Mamma går för att hämta upp melker hos morfar, ringer och säger att hon inte kan komma ner igen då morfar inte ätit ordentligtidag och mår jättedåligt (morfar har diabetes). Så hur kommer då denna kväll sluta ambulanstripp till akuten eller kommer han bli bättre redan nu?

Visste väl det, så fort lyckopirret kommer måste något hända för att dra ner en igen..

Det är så underbart att vakna av mig själv, känna mig totalt utvilad. Starta dagen med att njuta av solen som skiner in genom fönstret och man känner nästan hur den värmer mot min hud. Körde finfin frukost idag bestående av mina favoritfrallor, två stycket t om, med både lite ost och köttbullar på. En stor kopp te (i fina koppen jag fick av mammi i julklapp). Denna dag kan inte bli bättre och inte gör det nånting att jag måste städa lägenheten och åka in för att jobba tre timmar. Mitt humör är på topp! Ska av njuta en skön promenad i solskenet också med New Moon i öronen.

Till och med underbara kissen njuter av värmen och solen.

Satt här efter American Idol och blev lite uttråkad och fick för mig att läsa igenom gamla inlägg jag skrivit. Och OH MY GOD! Nu så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde vara så patetisk. Ja, jag fick mitt hjärta krossat. Ja, det var ett rent helvete då. Men det jag inte skrev då var att det handlade inte bara om honom. Det var så mycket mer som pågick samtidigt. Än idag är det inte klart och det är fortfarande saker som bråkar. Har förlorat mycket de senaste två åren, men vunnit så mycket mer, ändå. Allt detta tjaffs jag skrev om att han och jag skulle ha en relation och så vidare. Varför? Efter nästan fem år tillsammans är det självklart jobbigt att tänka tanken att inte ens prata med varandra. Men nu när det är så känner jag ingenting. Saknar inte honom, saknar inte det vi hade. En del av det, absolut, men det är många saker som jag absolut inte saknar. Men känns konstigt hur man kan gå från att vara bra vänner, ett par, tills att man gick sönder så fort man ens hördes hans namn. Intressant hur det där fungerar. Om man skulle lyssna på tjejerna i Sex and the City så tar "sorgeperioden" halva tiden mot den tiden man var tillsammans. Men vad är det för bullshit? Ska man vänta i, som för min del 2.5 år? Don't think so! Det som är irriterande är att eftersom vi var tillsammans under den tiden då de mesta stora saker i ens uppväxt händer, händer det att han alltid på något sett finns där. Man fyllde 18 år, tog körkort, tog studenten och så vidare. Det som är intressant nu är det jag faktiskt saknar. Inte är det honom, inte är det det vi hade, utan personerna runt omkring som jag nu inte "kan" ha en relation med, för att allting är som det är. Men vill säga det i alla fall: JAG SAKNAR ER!

Har lagt det bakom mig, det har jag, men vill lägga det ännu mera bakom mig. Man har ju lärt sig många saker och tagit med sig viktiga delar utav det som hänt, både det med familjen och exet och förlusten av nära och kära. Nu ska jag ta allt jag lärt mig och börja leva lite mer annorlunda. Leva ännu lite mera för mig själv, njuta lite extra och bara ha roligt. Det som är så underbart är alla dessa underbara, fina människor som funnits där för mig i vått och torrt. Nya vänner som gamla vänner. Familj och släkt. Att ha alla dessa fina människor är bara helt fantastiskt! Nu kan ju inte livet bli annat än bra. Jag märker skillnaden, på mig själv, hur jag beter mig när jag är ute bland folk, på jobbet, och speciellt på krogen (ja, det låter fel, men inte på det sättet jag menar). Känns bara som om jag är mer avslappnad, gladare, bjuder på mig själv på ett annat sätt och ja, jag vågar säga det: njuter av livet för fullt!

Jag tror att Karman börjar ändra sig och att det börjar bli lite mera tur i mitt liv. Fick ju tillbaka plånboken som jag tappade i taxin! Hur stor är den oddsen? Så nu är det bara att se allting positivt och veta: Ja, för fan! Allting kommer att lösa sig!

Haha, såg precis ICAs nya reklam och i loved it! Älskar hur de kan komma på så många roliga! Ifs den då han leker kissie eller vem det är var ju bara SÅ DAMN GOOD! Var bara tvungen att meddela min känsla angående ICA. Sen såg jag Spanglish igår, vadå fin film! Sen tänkte jag JC nya modell, den manliga, hello hottie liksom!

Då ska jag meddela en sak, idag är det tisdag. Ja, det är Tisdag idag och jag (och mikaela) kom fram till att ifall onsdagar är lilllördag, då borde ju tisdagar vara minifredag, right? Så därför tänker jag har minifredagsmys idag. Slutade redan vid tre idag och det kändes så skönt att sluta tidigt så då skickade jag iväg ett mess till Mickan för att se ifall hon hade tiden att ta en snabbfika. Vi skulle ju setts lite grann i fredags, men det blev inte så, så kändes kul att vi kunde ses nu och prata av oss. Kvällen ska jag spendera framför tvn, mysa med mitt täckte, spana lite lägenheter (finns ju en del riktiga godbitar) och bara vara. Ta en varm lång dusch, sen sova tills jag vaknar ungefär. Imorgon skulle jag egentligen vara ledig, men ska hoppa in mellan 17-20 för att bygga event. Jag är ju eventansvarig nu. Mycket spännande! Känns dock lite tråkigt att behöva jobba på sin lediga dag. Men ska få massa hjälp av Alexandra så tror att det kommer bli jättebra! Helgen bjöd ju på ett och annat som jag skrivit om min fredag. Lördagen vaknade jag upp hos Erica, gick hem vid precis efter 10 tiden för att mysa lite grann med Rex. Gjorde inte allt för mycket under lördagen, men sedan åkte jag till mamma och vi åt supergod middag och tittade på Melodifestivalen. Maten min underbara mamma bjöd på var Oxfilé med gorgonzola i, ostslungad potatis med soja och senapssås. Till förrätt marinerade tigerräckor på macka gratinerad med brieost på. Det bara kurrar i magen när jag tänker på hur gott det var. Söndagen jobbade jag (suprise!) med Veronica, det var roligt, men det vart inte allt för mycket att göra, söndagen innan löning och allt det där. Fick en trevlig överraskning på jobbet. Fina människor som kom på besök och satte ett väldigt stort leende på mina läppar. Var jättekul att träffa dem igen, men samtidigt så fick hjärtat sig en liten törn då jag faktiskt kom underfund med hur mycket jag saknar dem. ♥

Fredag bjöd på mycket. Många skratt och leenden. Efter jobbet blev det en snabbmiddag och en dusch, lite smink & hårfix på det. Hann till och med måla naglarna. Det kallar jag multitasking! Stressade hem till Erica där hon och Steph väntade. Gick så snabbt det gick i snömodden i fel par skor, men fram kom jag till slut. Vi gick lite tidigare mot tåget eftersom jag skulle knata runt där i mina nya skor, med halvhög klack. Vi satte oss på tåget och pratade och skrattade. Jag hade nog glömt hjärnan hemma för jag kläckte ur mig de mest konstiga sakerna igår. Haha. T ex när vi pratade om vilken som var nästa station så sa Erica "Östberga", då kläcker jag ur mig "Ligger inte Östberga utomlands?". Det jag menade var ju ifall de inte fanns nån plats på södra sidan som hette östberga. Aja, sen kom jag fram till att kaniner säger "voff voff". Jadu, huvaligen vad jag vart borta. Men stora skratt blev det i alla fall. Bussresan kändes som om den tog for ever. Vi åkte från Mörbylund till Sundbybergs torg. När vi gick av så tänke vi, men vart ska vi nu då? Hur ska vi hitta? Tittar runt lite grann och börjar bli finurliga. Sen säger Erica glatt, där är de! Typ 3 meter från oss. Haha. Hej, vi är blinda! Stället var great och Subtopia spelade så sjukt bra. Tråkigt att de alltid bara drar så fort de spelat utan att säga typ hej då. Vi kommer ju faktiskt förbi där för deras skull och så försvinner de bara. Aja, grymma var dom i alla fall! Vi dansa runt och flummade, drack öl och drinkar och hade det riktigt kul! Runt 12 tiden kände jag och Erica att det var dags att rulla hemåt, missar T-banan precis (ja, det var mitt fel.. hihi). Bestämmer oss för att ta en taxi hem, eller i alla fall till Danderyd. Men sen känner vi bra va fan åker ända hem. När vi står i hissen upp till Erica märker jag att jag tappat min plånbok! I TAXIN! I panik springer vi ner igen och smarta Erica drar upp telefonen för att ringa taxibolaget och se ifall de kan få tag på taxibilen vi precis åkt i. Mitt i allting kommer en kille springandes och efter honom en polis med en väldigt ilsk schäfer. Vi fortsätter att gå en liten bit och då ropar polisen till oss att stanna och komma tillbaka. Killen står med händerna ovanför huvudet och vi vänder snällt tillbaka och väntar. Det kom två polisbilar till och alla var angelägna om att prata med oss. Polisen frågade vad vi gjorde där och vi sa ju som det var. Erica bor här och vi hade tappat min plånbok i taxin och vi väntade på att få ringa dem. Vi fick det då de förstod att vi inte hade nått med killen att göra. Erica får tag på taxibolaget, som tur hade jag sparat kvittot och de kunde komma åt rätt chaufför. Han ringer upp och säger att han har en annan körning precis men att han kan komma förbi så fort han kan. Och inom 15 min så kommer han tillbaka! Underbara chaufför på Taxi 020, TACK! Dock frös vi ihjäl eftersom polisen fick oss att stå ute i kylan i ca 40 minuter innan vi fick gå in igen. Huvudvärken & halsen visade vad de tyckte om de imorse när jag vaknade. Kvällen avslutades dock på bästa sätt: med ett stort glas O'boy & att skeda med Erica. Tack vännen! Här kan vi snacka om en händelserik kväll med MASSOR av fredagsmys!

Med min rubrik så menar jag INTE Estrella som i chips och sånt utan som i estrella! Say it with me: e-strä-jja. Yes, du tänkte helt rätt. Det är Español och det betyder stjärna för den som inte visste det. Jahja.. *sitter och gungar fram och tillbaka* Vad ska jag säga nu då? Hum. Vad finns det att säga egentligen? Jo, jag hade värsta genombrottstanken idag tänkte jag säga men så vart det inte riktigt utan det jag menade var detta. Jag har precis duschat, tvättar håret och rakat bort, ja gud vet vad, alltså benen etc (jag har alltså inte rakat bort benen, utan jag har rakat benen). Så jag är längre inte en varulv. Men så satt jag och fundera. Jag orkade verkligen inte leka med rakhyveln egentligen. Det tar ju tid, okej inte jättemycket, men det är ju smått irriterande ibland. Och varför rakar jag benen då? Jo, för jag ska på spelning imorn.. Men va? Tänkte jag då. Vem fasiken ska sitta och klappa på mina ben imorn? Inte kommer jag sitta på ett bord och säga "hej, vill du klappa på mitt nyrakade, mysiga ben? Nej, inte det. Nähäenä..". I och för säg så hatar jag personligen hår. Tycker det är äckligt. Allt ska bort, förutom hår på huvudet och liksom någon ögonfrans eller ögonbryn så dära. Men då kom jag på att tänk vad trevligt om det nya modet var att man skulle se ut som en varulv. En attraktiv varulv. Hur fierce skulle inte det vara? En attraktiv varulv.. hmh värt att tänka på.

Over and out, terminó y desenredar..?

Tänk om det man drömt kunde bli verklighet ibland. Gillade min dröm inatt, vaknade med ett litet leende på läpparna och kände att this is a good morning. Intressant hur jag kan komma ihåg så mycket i minsta detalj. Dofter, ljus, hans ögonfärg, känslan och värmen av hans hud, de perfekta tänderna, leendet...
Nej, nu ska jag göra mig i ordning för dagen och drömma mig bort lite grann.

The perfect man?

-källa

Ja, nu har även jag fallit för trycket. Igen kan man väl säga, men denna gång ska jag ge det en chans.
https://twitter.com/pawofatiger Detta är min twitter, so typical me, Paw Of A Tiger.

Jag spanade igenom kylen efter något jag kan äta till frukost. Jag hittar ett paket ägg med tre ägg i. Jag gillar inte ens ägg. Bara i typ kakor eller pannkaka. Men inte annars. Jag vet ju att nyttigt är det, jomenvisst. Så nu ska jag leta upp något skoj som jag kan göra med das ägg. Vilket intressant inlägg det här var då. Eller inte. Idag är jag ledig och det känns bara så skönt. Sov tills jag vaknade av mig själv och har sluppit frysa i natt. Idag ska jag nog inte göra så mycket. Känner att huvudvärken jag haft senaste veckorna gjort mig lite mör så tänkte inte göra alt för mycket. Ska vara lite hundvakt åt Melker på eftermiddagen så tänkte nog ta en promenad dit och lyssna lite på Twilight i öronen. Känner att lite frisk luft nog skulle göra underverk för huvudet mitt.

Det här är det jag skulle vilja ha just nu:

-källa


Tillsätt en Piña Colada i handen på mig, ett par solglasögon och allt vore great.

Denna dag har bjudit på lite övertid på jobbet. Trevligt jobbsällskap i form av Julian & Surabhy. Vi hade det väldans trevligt och satan i gatan vad mycket folk det var inne i vår lilla butik idag. Många som ville handla inför alla hjärtans dag. Men det är altlid kul när det händer mycket, men när det är 8 timmars tokintensiv hela tiden är det lite tärande på en. Efter jobbet möttes jag och underbara Veronica upp på tunnelbanan för att visa upp Täby för flickan. Kändes ju lite som landet emot hufudstaden men hon verkade gilla min del av Stockholm. Vi skrattade, såg på Melodinfestivalen, skrattade lite till, åt tok för mycket godis och drack vin. Ungerska aftonen berodde på fina vinet som Veronica inhandlad. Samt sin fina mysiga tröja som var inhandlad i Ungern. Två olika varianter, blommiga varianter de båda. Var en mycket lyckad kväll och är så glad att hon ville komma hem till mitt tillhåll och hälsa på både mig och katten. Nu ska jag stänga ögonen och drömma mig bort i nattens rike och önska att morgondagen blir lika trevlig.

Sen hörde vi på en låt med vacker text som jag fastnade för. Och den stämmer så. I framtiden kan jag bli vad jag vill, framgångsrik, känd och allt annat. MEN jag kan aldrig bli 17 och kär.

-källa

Satt nyss och funderade på en sak. Det finns nog ingen lika underbar känsla som att att vara kär. Känna fjärilarna i magen, nervositeten, att det känns som om man alltid har ett litet fnitter i halsen som bara väntar på att få komma fram. Som att sväva runt på rosa små moln och allting känns bara fantastiskt. Oavsett om det är att et ösregnar, en bil skvätter ner hela dig med lervatten eller att man tappar ett nyöppnat mjölkpaket på golvet. Jag saknar det där pirret och att ha svårt att inte le. Känna bubblet i kroppen och att allting bara är underbart.

Att vara kär är nog världens underbaraste känsla.

Hittade en sådan här lista igen och jag kände ju ett tvång att behöva köra copy-paste och fylla i den jag också.

BRUKAR DU:

Jag kom ihåg en tid då jag tyckte livet var kul och att allting kändes frid och fröjd. Det var väl kanske, kan inte ens komma ihåg när nästan. Säkert över två år sedan jag kände den härliga känslan. Och nu? Det är ju bara skit på skit på skit på skit som händer. När ska det ta slut? När ska man få en brake? När ska jag kunna sitta ner, ta ett djupt andetag och känna "imorgon är en ny dag och allt är lugnt, fint och underbart"? Känns som jag bara är en jävla gnällspik som klagar på allt. Men FUCK IT. Jag känner som jag gör och jag är bara trött. Så jävla trött. Allting händer på en och samma gång. Lägenheten, farmor, familjen (ja jag har nämt allt detta innan). Huvudvärken blir värre för varje timma som går, tårarna är på väg att ta sig fram och känslan i magen är bara att jag skulle vilja ställa mig och bara skrika tills lungorna inte klarar mer. Det jag hade sett fram emot var att få åka någonstans där solen finns och bara få njuta 1-2 veckor i sommar. Men det kan jag ju säga bye bye till nu. Det kommer inte kunna hända. Nu tar jag alla jobbpass, utöver det jag redan jobbar, jag kan och samtidigt skriker kroppen att jag måste ta en paus. Hur ska jag få det att gå ihop?

Och nu kom tårarna.. Great, om jag inte hade huvudvärk innan så kommer jag få en jävla snart. Även om jag inte tål citadon skulle det vara riktigt fint att få dra i sig 2-3 stycken och kunna få sova en natt utan att ha ont.

-källa

Drömtydning är något som alltid intresserat mig. Kan ju vara för att jag drömmer sjukt mycket varje natt, både många olika drömmar eller en och samma som fortsätter hela natten, oavsett ifall jag vaknat under tiden eller inte. När jag vaknar kommer jag ihåg så gott som allting, in i minsta detalj. Ser framför mig små detaljer som vad som fanns på väggarna i ett rum, vad pelarna hade för mönster i den stora svala och mörka salen jag befann mig i. Kommer ihåg doften, till exempel hur personer jag träffade doftade, dete runt omkring och även röster kommer jag ihåg. Ögonfärg på de personerna jag träffat. Ja, jag kommer ihåg det mesta. För någon dag sen när jag "kolla upp" vad mina drömmar betytt, om man då kan lita på det man läser, så visade alla tecknena att jag var kär. Haha. Tänkte jag i vem då i så fall? Det var något helt nytt för mig. Sedan i natt drömde jag något helt annat. När jag tolkat denna dröm visade de andra saker. Det var mestadels tråkiga saker som skulle hända, ett dötts fall inom snar framtid, förlora en vän och sådana saker. Även stod det att jag skulle få en trevlig överrasking samtidigt och en kärleksförklaring. Både läskigt och intressant.

-källa


Sjuttielfte gången jag nyst senaste minutrarna. What's up with that? Men tillbaka till min tankegång som jag hade. Jo, jag har haft en stört bra dag idag, faktiskt. Jag och skrattar med Veronica på jobbet dagen lång, hängt med Hanna på lunchen och sedan kladdat lite smink på Veronica och sedan var det dags att gå hem, wonderful. Sedan kom jag hem, eller ja till lägenheten, började hjärnan jobba igen. Snurr, snurr & knak, knak. Huvudvärken har börjat igen, efter några års uppehåll. Känns precis som de gjorde för några år sedan när jag gick igenom massor av test. Datortomografi av huvudet (btw, min mamma har sett min hjärna, coolt), blodprov och andra prover, huvudvärksspecialist och vad får man som svar? Han petar på min nacke, får mig att vända huvudet åt höger och vänster för att fråga "gör det ont?", vilket det inte gjorde, så säger han bara "okej, då är det inget fel på dig". Så var det med det, inget annat hände efter det. Huvudvärken började avta och sedan var den borta. Fick massage ett halv år senare eller så fick jag massage på centralbadet och får frågan "Har du ofta ont i huvudet? Du är ju stel från svanken upp till nacken". Se på fan, det kunde hon se men inte huvudvärksspecialisten. Hmh. Dagens medicin alltså. Inte många av dem som jag litar på. Varför kom jag nu in på det här? Jo, att det börjar göra ont igen. Dag nummer fem med huvudvärk. Hatar den här huvudvärken för att jag inte kan ta något för den. Alvedon, Treo, Ipren.. nothing works. Kanske ska köra på det som min första läkare sa till mig som 16 åring. "Brukar du dricka vin? Det kan vara en idé för det gör blodet tunnare så det rinner genom hjärnan bättre". Jahaja så säger man till en 16 åring me huvudvärk: drick vin. Aja, jag är lite bitter idag så här på kvällskvisten. Det med lägenheten, la familia, farmor & ja, allt annat som händer för min hjärna till äppelmos. Eller jag önskar att de var äppelmos, då skulle de nog inte kännas lika mycket.

Nu har jag fått klaga lite så nu borde jag väl sova eller nått. Bitterfitta? Javisst.

Vaknade realtivt utvilad av att solen sken upp hela lägenheten. Gick på en promenad med Erica och njöt av det vackra vädret. Erica lekte fotograf och tog denna fina bild. Så underbart att solen nästan värmde ansiktet när man ställde sig och bara kände efter.



Helgen bjöds på fredagsmys i form av att bara dega framför tvn och njuta av att det var fredag. Lagade lite fajitas som avnjöts med ett glas rött. Försökte stänga av tankarna lite frann. Men jag kunde självklart inte sluta att tänka på lilla farmor. Lördagen bjöds på storstädning, tror att jag skrubbade varje centimeter i lägenheten. Skönt att ha det gjort och älskar när det är så där superrent. När jag var klar med detta blev det en dusch och smörjde in mig med monoikrämen. Den är bara så underbar. Begav mig till Erica och åt lite tortellini och drack vin. Lite makeup ochc hårfix på det och sen var vi redo för att bege oss till Wigge. Där blev de lite förkrök med Las Ketchups (fråga inte, haha). Efter detta knatade vi så vacker till tegel för att skaka våra rumpor hela kvällen lång. Vilket vi gjorde. Tror inte att jag stod still en enda sekund.

När det var dags att bege mig hemåt var min huvudvärk brutal. Ingen "fyllehuvudvärk" eller något sådant, utan det var typ en mega migrän. Andra gången jag fick en sådan riktig jävel. Såg knapp något när jag knatade från bussen och började nästan grina och spy på grund utav huvudvärken. Haft huvudvärk hela dagen, och fått ha solglasögon på mig både ute på promenaden och hemma hos Erica för att så fort jag inte hade dem på mig blixtrade det till i huvudet. Har blivit lite bättre under dagen men nu känner jag att den är på väg igen. Nacken är stel och gör ont. Men det värsta är partitet precis runt ögonen och tinningarna. Precis som när jag hade problem med huvudvärken förut. Pain, I'll tell you, pain.


Precis så här känner jag mig. Helt utslagen på marken också.

Det är ju helt otroligt egentligen. För första gången på länge vaknade jag med ett leende på läpparna. Alltså jag vaknade typ av att jag log och hade ont i kinderna. Solen kikade in genom persiennen, kissen hade sovit lugnt hela natten så jag också fick sova och jag visste att dagen skulle sluta tidigt vid fem tiden. Allt var frid och fröjd. Fick en cappucino av Hanna, så även där startade morgonen bra. Lunchen var bra och lyxade faktiskt till det med en liten chokladmuffin medan jag pratade med Hanna och Alexandra. Sen när var det dags att gå hem. Dagen gick ganska så fort faktiskt.

Efter jobbet sprang jag förbi systemet då det kanske blir utgång imorgon. Ringer mamma på vägen och småpratar lite och så kommer det.. För att backa bandet lite kan man ju säga att det aldrig verkar ta slut för mig familj. Det är alltid något nytt tråkigt eller jobbigt som händer, så fort det innan blivit (relativt) bra. Sen skulle ju pappa operaras, verkade gå bra. Men nej, ropa inte hej för tidigt liksom. Där vart det komplikationer, fastän det var ett vanligt ingrepp. Sedan lite annat bajs som jag inte vill gå in på vad gäller saker som hänt familjen. Och idag när jag pratade med mamma berättade hon att farmor fått en stroke idag. En riktigt stor stroke. Nu är hon halvt förlamad, kan inte prata och ligger på sjukhus. Min lilla farmor! Allt för mycket jag inte fått reda på men så som det verkar ni är att hon inte kommer bli bättre.. Sen att morfar inte mår tipptopp gör ju allting också ännu värre.

Så jag visste det, att vakna med ett leende... Det var verkligen för bra för att vara sant..


scr_google


UPDATE: Då har jag fått lite mera information vad som har händer med farmor och allting.. It's breaking my heart..

Jag tror att jag behöver ett par gummistövlar. Nu ska jag trotsa vad jag alltid tyckt förut: att gummistövlar är töntigt. Nej, så tycker jag inte alls längre. "Det är gummistövel vi vill haaa!" i a la robin hoodkänsla. Yepp. Jag har ju faktiskt sett dem jag vill ha. Men det går inte för sig. Priset på dem är ju alldeles för högt! Över tusen spänn för ett par stövlar!

Här är denna underbara stövel! Titta och njut!

Sjunger med lite försiktigt till Justin Timberlake & Matt Morris när de sjunger Hallelujah. De spelade och sjöng den på Hope for Haiti. De gör den så sjukt vackert att det nästan får mig att fälla en tår här och nu. Såg när de sjöng och man såg att de tyckte det var lite jobbigt, smått glansiga i ögonen, båda två. Endast ett piano och en gitarr. Det är typiskt en sådan låt som får en att tänka, minnas och hoppas. Texten är underbar och det är så underbart att höra när de sjunger i stämmor, med smått darrande röster av ledsamhet. It's just so beautiful...

Jag tänkte börja detta inlägg med att skriva måndagsångest. Sen kom jag på att det varken var måndag och att jag faktiskt inte haft någon ångest idag. Se på fan. Det var fasiken toppen. Dagen har varit bra, jobbat några timmar, vilket faktiskt kändes lite som en evighet då alla kunderna verkar har rymt. Så det har segat på. Mycket trevligt att snacka skit med Alexandra och över en latte. Eller två faktiskt, en på morgonen och en på eftermiddagen. Nu har jag i alla fall lycket få med mig ett schema hem så att jag vet hur jag jobbar denna månad, det kan ju vara väldigt bra, annars blir det svårt.

Åh, jag sitter och funderar. Tankarna rullar hit och dit och fram och tillbaka. Hur ska jag göra? Ska jag flytta utomlands? Ska jag köpa en lägenhet? Ska jag bo i Täby eller ska jag försöka röra mig närmare staden? Ska jag tatuera mig? Vad ska jag då göra (många idéer)? Ska jag flytta in till mamma? Ska jag kanske ta och gräva ner mig under en sten och gå i dvala och vänta på "bättre tider"? Många frågor, inte alls lika många svar. Till och med min hy har blivit dålig av all stress angående mitt liv. Eller om man kan kalla det stress vet jag inte. Men det känns som om det är ganska så mycket som händer samtidigt. Positiva och negativa.

Denna helg är jag ledig och det är helt sjukt, men jag funderar på att börja packa ihop lägenheten. Jag vet att det är ungefär 3 månader kvar men det känns samtidigt lika bra att ta tag i det. Börja sålla bland mina grejer för sjuttielfte gången. Hur många gånger ska jag behöva flytta egentligen? Det är ju en sak, tycker jag, ifall man flyttar på eget bevåg än att man snarare blir tvingad till det. Nu är det andra gången jag blir tvingad att flytta. Så när det är dags för denna flytta blir det flytt nummer tre på de senaste 1½-2 åren. Från Alex till mamma - från mamma hit - och nu härifrån till mamma/eller egen lägenhet. Det blir lite stressigt i slutändan ändå. Så denna gång ska jag fasiken rensa ordentligt, ingen idé att ha alla grejer som jag har. Sen tänker jag på hur jag ska göra med mina möbler, om det är så att jag flyttar hem till mamma. Vart ska dem stå? Antagligen blir det att hyra ett förråd, som kostar multum, och där står grejerna och ruttnar. Nej, så är det ju inte alls. Usch vad negativ jag lät där. Men om jag får vara lite så så är jag faktiskt lite bitter. Bara lite granna. Trivs ju att bo här, även om det aldrig riktigt känts som hemma. Har ju vetat att jag inte skulle få vara kvar, så har egentligen inte lagt till något personligt i lägenheten. Även det en anledning till att jag inte vill flytta till en andra hands lägenhet igen. Nästa gång jag faktiskt flyttar, vill jag ju ha en egen, så jag kan få inreda precis som jag vill. Och känna att det är min, bara min. Och att det känns som ett hem, mitt hem. Väldiga krav jag har egentligen.

Nej, nu är det dags att sova och fundera ännu mer på framtiden. Spännande som det är att inte veta, är det lite läskigt att verkligen inte ha någon aning om vad som händer.

Detta är jag och vackra Sofie. Så här såg man ut när man var ute i Norrtäljes skogar. Det var som sagt en toppenkväll. Och nu har man fått lite saker berättade för sig som jag kanske inte riktigt kommer ihåg. Haha. Ops! Men vad fan, jag bjuder på den. Så kan det bli va, att alkoholen tar över lite granna, när man har det stört trevligt. Det var verkligen en toppenkväll, men toppenmänniskor. Så det tycker jag att vi ska göra om igen. Haha, om de vågar att galenpannan ullis kommer tillbaka och leker rayray. Gillar dem sjukt mycket, människorna där!

Sen kan jag säga en sak: Stefan, du må va etta på Lips. Nästa gång får ni komma hit så ger jag dig en riktig omgång på singstar! Så det så! HAHA!

Come to mama!