take me or leave me

Är otroligt besviken och arg. Eller är jag ens det längre? Mjo, till en viss del är jag det. Allt när det gäller detta så blir jag bara matt, känslokall och ja, besviken. Men det som är så konstigt är att jag inte är förvånad. Och DET förvånar mig mest av allt. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här, att man kunde behandla de man säger att man bryr sig om på det sättet. Men tydligen så är det så det fungerar, det är som är de personerna som står en närmast, de är dem vi trampar på liiiite extra, för vadå? För att ge livet lite extra krydda? Eller vad är det frågan om? Äh, men varför bryr jag mig egentligen? It's over. Det finns inget mera nu, besviken är jag, trött är jag, ledsen är jag, men nu vet jag i alla fall. Nu kan man sopa bort skiten under mattan och börja på en ny kula. För imorgon är ju ändå första dagen på resten av våra liv.

Men hoppas att du anser att du gjort rätt val.. för det finns ingen återvändo nu.

Satt här efter American Idol och blev lite uttråkad och fick för mig att läsa igenom gamla inlägg jag skrivit. Och OH MY GOD! Nu så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde vara så patetisk. Ja, jag fick mitt hjärta krossat. Ja, det var ett rent helvete då. Men det jag inte skrev då var att det handlade inte bara om honom. Det var så mycket mer som pågick samtidigt. Än idag är det inte klart och det är fortfarande saker som bråkar. Har förlorat mycket de senaste två åren, men vunnit så mycket mer, ändå. Allt detta tjaffs jag skrev om att han och jag skulle ha en relation och så vidare. Varför? Efter nästan fem år tillsammans är det självklart jobbigt att tänka tanken att inte ens prata med varandra. Men nu när det är så känner jag ingenting. Saknar inte honom, saknar inte det vi hade. En del av det, absolut, men det är många saker som jag absolut inte saknar. Men känns konstigt hur man kan gå från att vara bra vänner, ett par, tills att man gick sönder så fort man ens hördes hans namn. Intressant hur det där fungerar. Om man skulle lyssna på tjejerna i Sex and the City så tar "sorgeperioden" halva tiden mot den tiden man var tillsammans. Men vad är det för bullshit? Ska man vänta i, som för min del 2.5 år? Don't think so! Det som är irriterande är att eftersom vi var tillsammans under den tiden då de mesta stora saker i ens uppväxt händer, händer det att han alltid på något sett finns där. Man fyllde 18 år, tog körkort, tog studenten och så vidare. Det som är intressant nu är det jag faktiskt saknar. Inte är det honom, inte är det det vi hade, utan personerna runt omkring som jag nu inte "kan" ha en relation med, för att allting är som det är. Men vill säga det i alla fall: JAG SAKNAR ER!

Har lagt det bakom mig, det har jag, men vill lägga det ännu mera bakom mig. Man har ju lärt sig många saker och tagit med sig viktiga delar utav det som hänt, både det med familjen och exet och förlusten av nära och kära. Nu ska jag ta allt jag lärt mig och börja leva lite mer annorlunda. Leva ännu lite mera för mig själv, njuta lite extra och bara ha roligt. Det som är så underbart är alla dessa underbara, fina människor som funnits där för mig i vått och torrt. Nya vänner som gamla vänner. Familj och släkt. Att ha alla dessa fina människor är bara helt fantastiskt! Nu kan ju inte livet bli annat än bra. Jag märker skillnaden, på mig själv, hur jag beter mig när jag är ute bland folk, på jobbet, och speciellt på krogen (ja, det låter fel, men inte på det sättet jag menar). Känns bara som om jag är mer avslappnad, gladare, bjuder på mig själv på ett annat sätt och ja, jag vågar säga det: njuter av livet för fullt!

Jag tror att Karman börjar ändra sig och att det börjar bli lite mera tur i mitt liv. Fick ju tillbaka plånboken som jag tappade i taxin! Hur stor är den oddsen? Så nu är det bara att se allting positivt och veta: Ja, för fan! Allting kommer att lösa sig!

Av någon anledning fick jag suget att söka efter ordet kärlek på google för att se vad som kom upp. Haha. Det intressantaste är att detta var det första som kom upp:


Den första länk som kommer upp är alltså vårdguiden. Det var väl väldigt oromantiskt?

Klockan är över halv ett och jag kan inte sova. Tankarna snurrar runt i huvet. Om allt och ingenting. Minnen kommer och spökar i huvudet. Minnen som jag önskar att jag inte hade. Samtidigt som de gör ont att tänka på dem, kanske dem är bra, eftersom de hjälpt till att göra att jag är den personen jag är nu. Just nu så känner jag mig bara så fucked up. Och jag vet inte ens varför. Så pass mycket tror jag på mig själv, eller vad man ska kalla det, att jag är en fin person som faktiskt folk tycker om. Men ändå kan jag sparka mig själv och känna att jag inte är nånting värd. Vad är problemet?

Nått som stör mig är att så mycket måste handla om killar, kärlek och så kallade ragg. Är det verkligen det som definerar om det (med tanke på tidigare inlägg) att det går bra för mig? Och i allmänhet när man pratar med random folk som man kanske inte pratar med så ofta. Bara för att man inte fått ragg "senaste tiden" så är det "illa". Har man inte kille så är det något fel på en. Men tanken går ju inte genom deras huvuden att jag kanske för det första inte vill, för de andra inte haft tid, för det tredje inte är en sådan person som drar hem första bästa som tittar på mig på rätt sätt på krogen. Sen kan man ju också tillägga att ingen vet hur det ligger till med något av det. Så kallad kärlek är inget som jag ens har på agendan eller tittar efter. Skulle det hända skulle jag vänta att ens yttra orden för att slippa få en ishacka i hjärtat igen. Är man "misslyckad" om man inte har kärlek (på det sättet) i sitt liv? Jag anser mig vara en person som är trevlig, snäll och relativt söt och faktiskt någon som är värd att älska. Men bara för att jag just nu inte har pojkvän eller dylikt så är det något som är "Konstigt".

Jag har senaste året haft en soulsearch och funnit något som jag inte trodde. Jag fann mig själv. Under ytan, där fanns jag. Och det är komiskt att det jag behövde för att hitta den personen var ett brustet hjärta och någon som sparkat på mitt självförtroende. Nu har jag till exempel mer självförtroende än jag haft innan (men som allt annat går ju det också upp och ner) och jag ställer faktiskt krav. Inte kommer jag någonsin vara en jävla toffel som viker mig för någon annans vilja igen. Jag kommer kämpa för det jag vill och anser rätt. Och nu har jag skapat mig nya mål. Jag ska få tillbaka min kropp. Den fina som jag hade, dock inte riktigt lika smal, men inte är det för att attrahera andra utan för min egen skull. Jag ska resa och utforska världen. Jag ska stabilisera mig när jag anser att det är rätt tillfälle. Jag ska nog ta och flytta utomlands någonstans, där ingen känner mig, och bara vara mig själv. Lära mig nya saker och se hur mycket som omvärlden har att erbjuda mig.

Måste ju ändå nämna alla underbara, vackra människor som finns där för mig dagligen som förgyller min dag. I love you! Utan er skulle jag inte vara någonting alls. Och det är tack vare er som jag känner att jag vill fortsätta mina dagar med ett stort leende på läpparna och bara njuta.

Det här blev en jävla mix. Men vadå, sån är ju jag?


---
I lose my way. And it's not too long before you point it out
I cannot cry. Because I know that's weakness in your eyes
I'm forced to fake, a smile, a laugh. Every day of my life
My heart can't possibly break. When it wasn't even whole to start with
---

Så här känner jag mig idag. Jag känner mig som om jag sitter ensam i regnet. Jag saknar min familj. Brukar umgås med dem ganska så mycket och nu är alla borta. Och vad gick jag reda på, jo nu är till och med Pappa där nere också.. Jahaja, där nere är de i solen och jag sitter inne i igloo till lägenhet. Ja, idag är jag bitter. So what?

Jag tror på karma. Jag tror att de som behandla alla väl och försöker se det fina hos alla, kommer ha det bättre. Samtidigt som jag tror att de personer som är elaka, orättvisa och allmänt egoistiska kommer bli straffade för det, förr eller senare. På något vis kommer karman att ta ut sin rätt. Kanske inte på en gång, man kan nog inte veta säkert. Självklart tror jag att en del bara har allmänn otur, och det måste man ha lite grann i livet, för att uppskatta allt det fina. Men jag vill tro på karma. Jag vill tro att om man behandlar någon illa så ska man få sota för det. Och ju mer jag tänker på det så märker jag att det är sant. Behöver inte vara en stor grej, men kan vara att om man till exempel talade illa om någon ena dag, så kommer inte bussen dagen efter. Det kan vara att någon ljugit för någon annan, och blir nerstänkt av en bil på väg till ett viktigt möte. Sen kan det ju visa sig på så många andra sätt. Om man bara tittar runt i min omgivning har jag sett flera som karman har gjort sin rätt. För jag tycker ändå att karma är ett bra sätt att leva efter. Så simpelt och enkelt egentligen. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Gör du goda gärningar, kommer goda saker att hända dig. Jag är verkligen ingen ängel, men anser inte att jag är en djävul eller. Jag är nog en blandning, men som förhoppningsvis lutar mera åt den goda sidan. Jag är bara mänsklig och självklart beter jag mig precis som alla andra. Säger dumma saker, ljugit och sånna saker. Men man kan ju inte vara för snäll heller. Men jag tycker att jag har märkt att karma fungerar. För mig i alla fall. Vet inte vad jag gjort för att det ska bli så, men kan vara allt smådumt man gjort under mina 23 år. För fick ett år av rent helvete, more or less. Aldrig känt att jag förlorat så mycket som jag gjort under det året. Men samtidigt, om man tänker karma, har jag vunnit lika mycket. Förlorade min pojkvän, som jag värdesatte så högt, förlorade förtroendet för den personen som jag litat mest på under så lång tid, förlorade min kära mormor, allt under ett och samma år (så gott som). Något av det som jag vunnit är mig själv. Känner som om jag äntligen hittat mig själv efter alla dess år. Nu känner jag mig för första gången bekväm. Och det känns underbart.

Ihatetosleepalone.Ihatetobealone.Ihatetowakeupalone.
Ilikehavingsomeoneaoundthatmakesmesmileandmakesmefeelhappy.
TodayI'mabitlonleyandlongingforahug.Justholdme.
ButinstedI'llthinkofyouandmaybemydreamswontbesobad.
TobehonestI'maccutlylongingforyou.ButIcouldneversaythattoyou.
NowIhavetosleep.HopefullyI'lldreamofyouandyouputasmileonmyface.Likeyouusallydo.

Jag kan verkligen inte bestämma mig. Angående min hårfärg vill säga. Nu är det så att jag gick från blondin till mahogny. Och jag älskade de mörkbruna med der röda skimmret i. Men nu, när det gått några veckor sen sist så är det bara brunt. Inget mera. Och då kliar det i fingrarna igen. Ja, jag vet att jag borde låta mitt hår vara i fred, men jag kan inte. Sen att jag fått en jättefin utväxt, på mitt egna hår, som ser grått ut då jag egentligen har det underbara råttfärgade håret. Så istället för att ta den färgen jag haft de senaste gångerna tog jag en annan. Från Schwarzkopf Brilliance. Satin Mahagny hette den och så det är också mahogny som den förra, men mycket mer pigment i. Lite rödlila. Så jag hoppas att det blir bra! Ska fixa det imorgon, så antingen kommer det att bli lila eller jätterött. Haha! Det ska bli riktigt spännande! Men men, får hoppas att det blir bra. Annars blir det väl bara att färga det igen. 

 

Så här ser färgen ut enligt kartongen, men den litar jag aldrig på. Blir aldrig så ssom man tror. Well see. Jag kommer säkert trivas vilket som. I just love change. Blev ett nytt hårspray för att skapa mer volym. Så snart kommer jag ha ett hår, med en helt annan färg, med supermycket volym. Me likey! Så imorn är det upp till bevis, och kommer lägga upp någon bild här på mitt nya hår.

Känner mig så dum mot mitt hjärta. Min lilla kissemåns. Stackarn är ensam mellan 8 & 10 timmar per dag när jag jobbar. Förut behövde han bara vara ensam kanske max 4, då vi var två som tog hand om honom. Jag märker ju hans frustration och jag börjar verkligen fundera på att skaffa en liten vän till honom så att han slipper spendera så mycket tid ensam. Även om jag leker med honom när jag kommer hem, myser, ger honom mat och allting har han ändå damp. River halva lägenheten, springer runt och studsar, morrar och gör allt möjligt bus för att få min uppmärksamhet. Jag önskar att jag kunde jobba mindre så jag kunde vara hemma lite mera, men det fungerar ju inte heller för jag måste ha pengar. Stackarn, nu nästa vecka när jag jobbar 7 dagar i rad. Man kanske ska ha en liten sånhär sak springades runt omkring och jaga den gamle hela dagarna.

eller varför inte en sånhär?



And yes, I am a crazy cat ladie.



Naaaaw!