take me or leave me

Jag satt och funderade lite på tåget hem idag och tänkte, konstig nog, hur det skulle kännas att få en sådan. Men sen kom jag på en sak. Jag har nog haft ett antal de senaste månaderna. På grund av allting som hänt. Den känslan är obeskrivlig, inte på ett bra sätt då. Först börjar hjärtat slå snabbare och snabbar, dubbla slag ungefär. Det känns som om hjärtat försöker slå sig ut ur bröstkorgen. Sedan får man svårt och andas och till slut så slutar man. Man kippar efter luft men får inte ner någon luft i lungorna. Panikkänslan sprider sig i hela kroppen så man känner hur det nästan pirrar i fingrar, armar och ben. Till slut får man panik för att man inte får luft. Tårarna bara sprutar och nästan hela kroppen rycker för att varje muskel spänner sig. Det slutar med att man får försöka tvinga sig ner på golvet och ligga raklång för att få ner någon luft. Mamma har till och med dragit ut mig på balkongen i linne för att jag ska få ner någon luft. Fruktansvärt obehagligt. Antingen det eller att man blir sönderkramad bara för att man ska lugna ner sig.

Nu när jag tänker på det har det hänt flera gånger än jag kan tänka på det. Eller snarare kommer ihåg. Jag hoppas bara att jag slipper känna den känslan igen. För rolig är den inte. Att få en sån attack eller vad man ska kalla det är inte kul. Att hjärtat slår så fort och hårt att jag tror att jag ska få en hjärtattack istället för en panik attack. Ska men verkligen behöva känna så när man endast är 22 år gammal? En rädsla för att hjärtat ska gå sönder och sprängas i bröstkorgen.