tears and happiness?
Det är konstigt hur man kan vara glad och ledsen på samma gång. Har varit en bra dag ju. Pratade med A idag, kändes bra och allting. Var (nästan) som om vi var vänner. Kändes liksom "normalt" att prata. Hoppas vi kan bli bättre på det. Sen så har jag och E börjat planera vår framtida resa till, ja gud vet vart. Fick t o m OK från chefen att jag kan boka en resa då vi tänkt åka ungefär. Vilket är great! Sen satt jag och tittade ut grejerna som jag ska köpa på IKEA för typ 13253 gången. Men bestämt mig för att ringa och beställa istället så att jag verkligen kan försöka få det på den dagen jag vill. Annars kan det bli lite svårt. Det kändes också kul. Men när jag fixade med min adressändring rann det några tårar.. Det är inte helt lätt egentligen. Då kände jag hur det knöt sig i magen och fick en ilning genom hjärtat. Då var det ju verkligen på riktigt, nu finns det ingen återvändo längre. Vårt kapitel tillsammans är avslutat. Det kändes hemskt.
Sen har jag börjat tänka, som vanligt. Tankarna bara rullar. Hit och dit. Blir galen ibland. Får tankar som om du inte kan älska mig, hur ska då någon annan kunna göra det? Hur ska jag kunna göra det? Jag anser ändå att jag är en bra människa, att jag sätter andra före mig själv, att jag alltid försöker ställa upp för alla och få dem att må bra. Men är jag inte värd att bli älskad? Vad är det jag gör som är så fel att jag ens känner så här ibland? Jag kan inte göra något annat än att vara den jag är, eller just nu vet jag ju inte riktigt vem det är, men det är allt jag kan göra. Men de tankarna som nu bråkar i hjärnan är älska mig för den jag är, är det verkligen så svårt?
