vakna ensam..

De värsta med allt det här är fan mornarna. Att behöva vakna ensam. För en sekund precis precis när man vaknar så känns det som om alling var som förut.. sen förstår jag vart jag är någonstans och får tillbaka den där klumpen i magen och nervositeten runt hjärtat. Låter konstigt men känns som om jag är nervös, fast de är något annat. Min puls ska vi inte tala om, känns som om hjärtat håller på att slå sig ut ur bröstet på mig.

Hur kan du göra så här mot mig? Jag trodde verkligen jag var värd mer, att jag betydde mer för dig...

Helvete.

Nu måste man dra sig vidare till jobbet, dra på sig sitt "nämen-jag-mår-bara-bra"-leende för att låtsas sig igenom ännu en dag.

Hatar mitt liv... önskar att jag slapp vakna ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0