jaha. var det så här det kändes?
Det var konstigt, pratade nyss med ***** i telefonen. Han ringde. Vi har inte pratat i telefon på säkert 1-2 månader, nått sms då och då, men inte mera. Och nu att bara höra hans röst gjorde mig nästan lite, vill inte säga ledsen, men fick nån sentimental känsla i magen. Ett nervositethopp i hjärtat när jag såg att det var han. Men det kändes bra och jag upptäckte att jag, självklart, saknar honom. Det betyder ändå inte att jag förlåter något eller att allting kommer bli bra på en och samma gång. Men han är ju ändå han. Jag trodde att jag skulle vara mer nervös, eller spänd i rösten, och mer "anti" om man säger så, men så vart det inte. Det här är ju inte lätt för någon, åt något håll, men jag är glad att jag inte betedde mig irriterad eller så. För det är jag ju, kanske inte på at träffas eller så, men jag är ju arg och irriterad, så är det ju. Men det vill jag ju inte vara, vill ju vara som jag brukar, men det är jag inte riktigt i hans sällskap, det kan jag inte vara. Även om han är den som gjort fel, har ju inte jag varit felfri heller direkt. Vem vet, kanske finns nått typ av "limbo" vi kan hamna i så man ändå kan umgås i samma rum, utan att man blir ja.. fucked up.
Jag tror att det kommer ordna sig vännen<3
fin blogg! :D
