take me or leave me

Finally, it's totally over! Äntligen så är det klart. Nu behöver vi aldrig mer pratas vid igen. Vilken lättnad! Låter kanske elakt och kallt, men you broke my heart, och jag mår så mycket bättre nu de senaste månaderna när jag inte behövt vara orolig ifall jag ska höra av dig eller inte. När du inte funnit i mina tankar eller drömmar (kanske kan kalla dem mardrömmar?). Tänk ändå vad knäppt. Ett sms och du ringer upp. Två gånger t o m. När jag smsar betyder det ju att jag inte vill prata, förstår du inte det? Men men nu är det över. Nu har jag pratat med dig för första gången på 4 månader och förhoppningsvis kanske den sista. Vem vet, senare i livet kanske vi kan prata eller så men nu vill jag inte det. Inte när jag har allt annat att tänka på, t ex mormors bortgång och begravingen som väntar som en mörkt moln.

Jag kanske är överdramatisk eller vad som helst, inte bryr jag mig om det. Det här har varit ett sjukt jobbigt år, och det känns som om det är på väg att vända nu. Jag är lycklig, familjen är glad, otroligt jobbigt och tråkigt med mormor men hon har det bättre nu, så det måste ju vara slut på allt elände nu, eller hur?

Finns bara en sak som jag saknar just nu och det är att ha någon som håller om mig och säger "allting kommer bli bra".