take me or leave me

Det är ganska konsigt hur man ser på människor ändå. Speciellt dem som du tror att du känner. De gäller ganska många jag känner om jag ska vara ärlig. Jag tror att jag känner dem, men nej. Helt plötsligt visar sig djävulen i dem och de är inte alls den personen som jag trott att de har varit. Det är ändå ganska så sjukt. Så sjukt att man forfarande kan känna och bry sig om personer som krossat än hjärta totalt. Gång på gång på gång. Och för att göra det klart, det är inte HAN, "min" som krossat mitt hjärta dessa gånger. Det är någon annan. Min del, min "kärlek" är redan slut för länge sen. Det är inget som jag som jag lägger energi på. You're gone. Inget jag saknar. Det här är så mycket större och så mycket värre smärta än du någonsin kunnat "ge" mig. Det här sårar mig mer än vad du kan förstå. Men. Om jag tänker tillbaka på dig, min kärlek, som jag hade. Då finns det inte allt för mycket att säga. Like i've said. I will never hate you for not loving me. But I will because you broke my heart. And you broke my heart when you made me feel like I was nothing. When you forget about me, and someone else was everything you wanted. I blame my myself for hating you.Fick mig att känna mig som om jag inte var värd något. I will always hate you for breaking my heart. But thanks to you, I will love me self more for each day. Thank you. Tack att du krossade mitt hjärta, det fick mig att älska mig själv så mycket mer och faktiskt värdesätta mig själv som person. Så tack. Jag hade ett helvete, men nu.. har aldrig varit så lycklig nånsin. And I have the love of my life, Rex. Den gulligaste kissen någonsin. Som ger mig mer kärlek än du någonsin kunnat. Faktiskt.