du har alltid fått mig att le.
Kollade nyss igenom lite inlägg sen jag startade bloggen för cirka 1-1½ år sen. Helt sjukt hur mycket som ha hänt sen dess. Alla känslor, allt man trodde man skulle sakna osv. Men nu, helt sjukt som man trodde så, så saknar jag inte det längre. Jag saknar inte dig. Vilket jag inte trodde var möjligt. Men så är det. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, tyvärr kan jag inte göra nånting åt det. Och det kanske är bra det ändå? Tror att det är kanske en bra grej att få hjärtat krossat ändå, för hur skulle man annars förstå hur mycket bättre man är värd? Right?
Men nått som jag hittade, som jag kände att jag var tvungen att skriva igen var det här fina som Elisa skrev till mig. Vi pratar inte lika mycket eller ses som vi gjorde förut, men det här värmde något oerhört.
"låt mig bara påminna dig...
...i allt elände om vem ulrika **** faktiskt ÄR: tjejen som får alla killar på fall, som alla tjejer är avundsjuka på! minns du i skolan? jag träffade martin **** härom året och han fick något drömskt i blicken när jag nämde dig, erica berättade när vi tittade på kort hur mycket hon beundrade dig back then. du var och är the shit. jag minns hur roligt vi hade, när vi poppade poporn och räddade figgis från microstrålarna, när vi skrev i våra dagböker och läste snuskiga historier högt och fnissade. var i malaga, på ditt land, vid rösjön. rökte första gången, drack första gången (blandade vitt vid med o'boy), studerade killarna i malins skolkatalog, skrev noveller... du är fortfarande samma fantastiska människa som du alltid har varit och låt honom inte få dig att glömma det. ALDRIG!
STOR STOR KRAM! jag hejar på dig."
