patetic.
Satt och läste lite inlägg från bloggens början och jag förstår och känner fortfarande allt jag kände då, om jag öppnar den dörren. Den dörren öppnas inte längre, so over it. Vissa delar förstår jag men andra, vad fan tänkte jag? Vill man vara vän eller hålla någon kvar som är otrogen, elak och har krossat ens hjärta? Vad fan tänkte jag? Som tur blev jag vettig och bestämde mig för ett och annat och har aldrig tittat tillbakat och ångrat det. Den dagen jag la på var sista gången, då stängde jag den dörren för att aldrig öppna den igen, utan för att öppna en annan. MIN dörr. De senaste två åren har bidragit med glädje men även sorg, tyvärr mestadels sorg. Mycket av som aldrig kommer nämnas här, för även om jag känner allt behöver inte alla andra veta all fakta, samt av respekt för andra. Nått som var oerhört svårt var när min mormor gick bort (självklart dog en del av mig när farfar gick bort också). Men denna gång behövde jag hålla huvdet extra högt, både för min älskade mormor, och för att din mormor & morfar var där. Självklart jättefint att de vill visa sin sorg, men för att vara "ego" blev det extra för mig. Nu har jag tappat tråden, vad ville jag med allt det här?
Jo, att jag var så patetisk. Ja, jag fick mitt hjärta krosst, so what? Det händer väl alla, more or less, Bit ihop och kom över det. Det finns värre saker. Jag är faktiskt glad att detta hände mig för jag har lärt mig något oerhört om mig och ja, faktiskt så har jag aldrig varit lyckligare. För tro de eller ej, så tycker faktiskt människor att jag är fantastisk.
