take me or leave me

Det är ju helt otroligt egentligen. För första gången på länge vaknade jag med ett leende på läpparna. Alltså jag vaknade typ av att jag log och hade ont i kinderna. Solen kikade in genom persiennen, kissen hade sovit lugnt hela natten så jag också fick sova och jag visste att dagen skulle sluta tidigt vid fem tiden. Allt var frid och fröjd. Fick en cappucino av Hanna, så även där startade morgonen bra. Lunchen var bra och lyxade faktiskt till det med en liten chokladmuffin medan jag pratade med Hanna och Alexandra. Sen när var det dags att gå hem. Dagen gick ganska så fort faktiskt.

Efter jobbet sprang jag förbi systemet då det kanske blir utgång imorgon. Ringer mamma på vägen och småpratar lite och så kommer det.. För att backa bandet lite kan man ju säga att det aldrig verkar ta slut för mig familj. Det är alltid något nytt tråkigt eller jobbigt som händer, så fort det innan blivit (relativt) bra. Sen skulle ju pappa operaras, verkade gå bra. Men nej, ropa inte hej för tidigt liksom. Där vart det komplikationer, fastän det var ett vanligt ingrepp. Sedan lite annat bajs som jag inte vill gå in på vad gäller saker som hänt familjen. Och idag när jag pratade med mamma berättade hon att farmor fått en stroke idag. En riktigt stor stroke. Nu är hon halvt förlamad, kan inte prata och ligger på sjukhus. Min lilla farmor! Allt för mycket jag inte fått reda på men så som det verkar ni är att hon inte kommer bli bättre.. Sen att morfar inte mår tipptopp gör ju allting också ännu värre.

Så jag visste det, att vakna med ett leende... Det var verkligen för bra för att vara sant..


scr_google


UPDATE: Då har jag fått lite mera information vad som har händer med farmor och allting.. It's breaking my heart..