take me or leave me

Jag kom ihåg en tid då jag tyckte livet var kul och att allting kändes frid och fröjd. Det var väl kanske, kan inte ens komma ihåg när nästan. Säkert över två år sedan jag kände den härliga känslan. Och nu? Det är ju bara skit på skit på skit på skit som händer. När ska det ta slut? När ska man få en brake? När ska jag kunna sitta ner, ta ett djupt andetag och känna "imorgon är en ny dag och allt är lugnt, fint och underbart"? Känns som jag bara är en jävla gnällspik som klagar på allt. Men FUCK IT. Jag känner som jag gör och jag är bara trött. Så jävla trött. Allting händer på en och samma gång. Lägenheten, farmor, familjen (ja jag har nämt allt detta innan). Huvudvärken blir värre för varje timma som går, tårarna är på väg att ta sig fram och känslan i magen är bara att jag skulle vilja ställa mig och bara skrika tills lungorna inte klarar mer. Det jag hade sett fram emot var att få åka någonstans där solen finns och bara få njuta 1-2 veckor i sommar. Men det kan jag ju säga bye bye till nu. Det kommer inte kunna hända. Nu tar jag alla jobbpass, utöver det jag redan jobbar, jag kan och samtidigt skriker kroppen att jag måste ta en paus. Hur ska jag få det att gå ihop?

Och nu kom tårarna.. Great, om jag inte hade huvudvärk innan så kommer jag få en jävla snart. Även om jag inte tål citadon skulle det vara riktigt fint att få dra i sig 2-3 stycken och kunna få sova en natt utan att ha ont.