ja, för fan!
Satt här efter American Idol och blev lite uttråkad och fick för mig att läsa igenom gamla inlägg jag skrivit. Och OH MY GOD! Nu så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde vara så patetisk. Ja, jag fick mitt hjärta krossat. Ja, det var ett rent helvete då. Men det jag inte skrev då var att det handlade inte bara om honom. Det var så mycket mer som pågick samtidigt. Än idag är det inte klart och det är fortfarande saker som bråkar. Har förlorat mycket de senaste två åren, men vunnit så mycket mer, ändå. Allt detta tjaffs jag skrev om att han och jag skulle ha en relation och så vidare. Varför? Efter nästan fem år tillsammans är det självklart jobbigt att tänka tanken att inte ens prata med varandra. Men nu när det är så känner jag ingenting. Saknar inte honom, saknar inte det vi hade. En del av det, absolut, men det är många saker som jag absolut inte saknar. Men känns konstigt hur man kan gå från att vara bra vänner, ett par, tills att man gick sönder så fort man ens hördes hans namn. Intressant hur det där fungerar. Om man skulle lyssna på tjejerna i Sex and the City så tar "sorgeperioden" halva tiden mot den tiden man var tillsammans. Men vad är det för bullshit? Ska man vänta i, som för min del 2.5 år? Don't think so! Det som är irriterande är att eftersom vi var tillsammans under den tiden då de mesta stora saker i ens uppväxt händer, händer det att han alltid på något sett finns där. Man fyllde 18 år, tog körkort, tog studenten och så vidare. Det som är intressant nu är det jag faktiskt saknar. Inte är det honom, inte är det det vi hade, utan personerna runt omkring som jag nu inte "kan" ha en relation med, för att allting är som det är. Men vill säga det i alla fall: JAG SAKNAR ER!
Har lagt det bakom mig, det har jag, men vill lägga det ännu mera bakom mig. Man har ju lärt sig många saker och tagit med sig viktiga delar utav det som hänt, både det med familjen och exet och förlusten av nära och kära. Nu ska jag ta allt jag lärt mig och börja leva lite mer annorlunda. Leva ännu lite mera för mig själv, njuta lite extra och bara ha roligt. Det som är så underbart är alla dessa underbara, fina människor som funnits där för mig i vått och torrt. Nya vänner som gamla vänner. Familj och släkt. Att ha alla dessa fina människor är bara helt fantastiskt! Nu kan ju inte livet bli annat än bra. Jag märker skillnaden, på mig själv, hur jag beter mig när jag är ute bland folk, på jobbet, och speciellt på krogen (ja, det låter fel, men inte på det sättet jag menar). Känns bara som om jag är mer avslappnad, gladare, bjuder på mig själv på ett annat sätt och ja, jag vågar säga det: njuter av livet för fullt!
Jag tror att Karman börjar ändra sig och att det börjar bli lite mera tur i mitt liv. Fick ju tillbaka plånboken som jag tappade i taxin! Hur stor är den oddsen? Så nu är det bara att se allting positivt och veta: Ja, för fan! Allting kommer att lösa sig!
