take me or leave me

Klockan är över halv ett och jag kan inte sova. Tankarna snurrar runt i huvet. Om allt och ingenting. Minnen kommer och spökar i huvudet. Minnen som jag önskar att jag inte hade. Samtidigt som de gör ont att tänka på dem, kanske dem är bra, eftersom de hjälpt till att göra att jag är den personen jag är nu. Just nu så känner jag mig bara så fucked up. Och jag vet inte ens varför. Så pass mycket tror jag på mig själv, eller vad man ska kalla det, att jag är en fin person som faktiskt folk tycker om. Men ändå kan jag sparka mig själv och känna att jag inte är nånting värd. Vad är problemet?

Nått som stör mig är att så mycket måste handla om killar, kärlek och så kallade ragg. Är det verkligen det som definerar om det (med tanke på tidigare inlägg) att det går bra för mig? Och i allmänhet när man pratar med random folk som man kanske inte pratar med så ofta. Bara för att man inte fått ragg "senaste tiden" så är det "illa". Har man inte kille så är det något fel på en. Men tanken går ju inte genom deras huvuden att jag kanske för det första inte vill, för de andra inte haft tid, för det tredje inte är en sådan person som drar hem första bästa som tittar på mig på rätt sätt på krogen. Sen kan man ju också tillägga att ingen vet hur det ligger till med något av det. Så kallad kärlek är inget som jag ens har på agendan eller tittar efter. Skulle det hända skulle jag vänta att ens yttra orden för att slippa få en ishacka i hjärtat igen. Är man "misslyckad" om man inte har kärlek (på det sättet) i sitt liv? Jag anser mig vara en person som är trevlig, snäll och relativt söt och faktiskt någon som är värd att älska. Men bara för att jag just nu inte har pojkvän eller dylikt så är det något som är "Konstigt".

Jag har senaste året haft en soulsearch och funnit något som jag inte trodde. Jag fann mig själv. Under ytan, där fanns jag. Och det är komiskt att det jag behövde för att hitta den personen var ett brustet hjärta och någon som sparkat på mitt självförtroende. Nu har jag till exempel mer självförtroende än jag haft innan (men som allt annat går ju det också upp och ner) och jag ställer faktiskt krav. Inte kommer jag någonsin vara en jävla toffel som viker mig för någon annans vilja igen. Jag kommer kämpa för det jag vill och anser rätt. Och nu har jag skapat mig nya mål. Jag ska få tillbaka min kropp. Den fina som jag hade, dock inte riktigt lika smal, men inte är det för att attrahera andra utan för min egen skull. Jag ska resa och utforska världen. Jag ska stabilisera mig när jag anser att det är rätt tillfälle. Jag ska nog ta och flytta utomlands någonstans, där ingen känner mig, och bara vara mig själv. Lära mig nya saker och se hur mycket som omvärlden har att erbjuda mig.

Måste ju ändå nämna alla underbara, vackra människor som finns där för mig dagligen som förgyller min dag. I love you! Utan er skulle jag inte vara någonting alls. Och det är tack vare er som jag känner att jag vill fortsätta mina dagar med ett stort leende på läpparna och bara njuta.

Det här blev en jävla mix. Men vadå, sån är ju jag?


---
I lose my way. And it's not too long before you point it out
I cannot cry. Because I know that's weakness in your eyes
I'm forced to fake, a smile, a laugh. Every day of my life
My heart can't possibly break. When it wasn't even whole to start with
---