take me or leave me

Satt nyss och funderare lite grann om känslor. Hur ofta vågar man faktiskt visa fullt ut vad man känner? Jag känner mycket om allt och ingenting. Intressant hur gemene man känner mera med alkohol i blodet. Kanske inte rätt, men då kanske är den stunden som man verkligen kan känna efter. Vågar känna efter vad man faktiskt känner. Det är väl lite som bu eller bä, men jag i alla fall kan känna mera med alkohol i blodet och faktiskt våga säga det då.Självklart behövs inte alkoholen, men just i den sekunden då, ja då är men kanske extra ärlig. Jag ärlig väldigt ofta ändå. Som just nu, jag saknar dig, min gamle vän. Så många år vi haft tillsammans och nu finns du inte här. Inte på samma sätt. Och när jag säger att jag saknar dig, får man en smile och inget mer. Absolut inget fel i det, men saknar du inte mig? Vi som har gråtit tillsammans, kramats tillsammans, skrattat och funnits där för varandra varje dag under nästan 20 år. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta oavsett vad. Kanske är det inte riktigt lika från ditt håll. Vi bor inte lika nära varandra längre, vi båda har väl vuxit upp och tänker på annat. Men tänker fortfarande på den dagen då du lämnade din systers 20 (?) årsfest för att du var hemma i Täby och du kände att jag behövde dig. Din axel att gråta på och dina kramar som fick mig att må så bra. Du kommer alltid betyda så mycket och jag kommer alltid ha dig varmt om hjärtat. Jag hoppas att vi ses snart och att vi kan ses oftare än vad vi gör. Du betyder bara så mycket. Det jag vill säga är att jag saknar dig, massor.

Först och främst vill jag säga att jag hatar när min blogg äter upp mina ord och kastar ut ett tomt jävla nothing. Men jag är på skrivhumör idag. Orden bara rinner ur mig. Inte vet jag varför men idag vill jag skriva. Jag är så lycklig, som jag skrev innan, och glad för allt jag har. Jag har det fantastiskt. Inget att klaga på, sådär liksom. Men samtidigt inom denna lycka ligger en liten demon och lurar. Från flera håll en ett. Och än en gång, mina nära och kära bråkar man inte med. För det är de jag värdesätter mest av allt. Sparka på mig hur mycket du vill, men mina, de låter man vara. Jag klarar av spark efter spark, och det gör säkert dem med, men ingen förtjänar det. Det intressanta är ju dem som tar åt sig. Ingen vet ju vem jag pratar om egentligen. Men det spelar väl kanske ingen roll. Jag menar bara, är man en sån manipulativ människa som du, ja vad finns det kvar? Det finns ingen tillit, ingen tro, endast ett stor jävla nothing, från min sida. Jag är för trött nu. Jag vill inte och jag orkar inte. Vad alla andra gör, ja det är deras grej. Men det är inte min. Jag kan inte fatta att en av de som jag såg upp till mest av allt kan såra en så mycket, gång på gång, att till slut vill man krypa in i ett svart hål bara för att glömma allting. Gömma sig och drömma om bättre tider. För mig är det bättre tider, en nagel i ögat och ett ärr i hjärtat finns fortfarande som inte kommer läka fullt ut. Men samtidigt känner jag, vad gör det? Ingen ska få ta lyckan jag känner. Finally, är mitt krossade hjärta relativt hel. En del kommer alltid va skadat, men det är för att det ännu inte är över. Det är fortfarande smällar att ta och jag väntar bara. Har det gått så här lång tid och smällarna bara kommer så vad förväntar jag mig? Just nu, kanske hemskt av mig, så förväntar jag mig inget. Men fortfarande intressant att det fortfarande förväntas av mig. Att jag ska stå med hjärtat öppet och även armarna. Att jag ska stå här med ett leende på läpparna som om inget har hänt. Men fungerar inte riktigt så. För att tala om något annat är det intressant hur vissa tänker. Att det kan bli en sådan eldsvåda för en åsikt, när jag blev otroligt sårad av samma person, som då inte tyckte det var fel gjort. Du kommer säkert inte ihåg, men det gör jag och även mina vänner. Men måste erkänna, mage har du, att du vågar gör det precis framför mina ögon och sedan fråga vad som är fel. Du kanske inte kommer ihåg, men det gör jag. Men samtidigt SKIT SAMMA. Alla dessa intriger HELA tiden. Vem orkar med sånt? Men men, nu ska jag lyssna på favoritlåten, somna med ett leende och vakna lycklig, för imorn kommer Sofie och vi ska ha en toppendag! Som sagt, även om allt kan bråka, är jag lyckligt lottad och sjukt glad! Allt kan ju bara bli bättre, right?

Glor lite på Sex and the City på trean just nu och man längtar ju satan tills man kan gå och se filmen! Hur underbar kommer inte den vara? Jag känner att tänk så mysigt om man hade det så? Efter så många år så har man sånna nära vänner som man fortfarande umgås med. Gör saker tillsammans, åka på resor och hinna med att umgås så mycket i vardagen. Så vill jag ha det. I want it all. Jag vill ha familj, vänner, pengar, åka på resor, utforska världen, stå en i en fin vit klänning med alla som man älskar runt omkring sig och förklara sin kärlek. Jag vill verkligen ha allt. Så är det ju tur att man inte är så gammal och faktiskt så har man hela framtiden framför sig. Så skönt att inte veta vad framtiden har att säga, att allting är som en blankt blad och man än idag inte vet vad man ska fylla det med. Önska och hoppas att livet blir vackert, det gör man ju såklart. Men man måste nog ha det lite upp och ner för att verkligen uppskatta allting som man har. Alla har varit med om sina egna personliga helveten och man kan ju bara utgå från sina egna erfarenheter. Jag har haft ett sånt underbart liv, och det har jag fortfarande, nu senaste åren har jag varit med om mitt egna lilla helvete och förlorat två underbara släktingar, och andra som jag älskat och fortfarande älskar. Och jag är så otroligt lyckligt lottad att jag haft alla dessa fina människor omkring mig som stöttar mig och låter mig gråta på deras axel när det behövs. Att få ett litet fint sms, när man minst anar det, som får en att stråla som en sol. Även om allting inte är helt okej med vissa saker så måste jag säga: Jag är så otroligt lycklig!

I pausen nu lyssnar jag på Pixie Lott med Cry me out, en ny favorit. Otroligt vacker text och låt. Och det är det jag har gjort, jag har gråtit mig ut ur det. Förr grät jag så mycket mer än idag och det känns underbart. Självklart måste tårarna få komma när det behövs, men det är så underbart att jag nu för tiden endast gråter när jag måste, eller vad man ska kalla det. Nu vaknar jag med ett leende på läpparna och känner mig redo för dagens utmaningar. This is it. Jag trivs något otroligt med livet just nu och det känns inte direkt som om jag sakner något. Och den känslan är helt enkelt fantastisk.

If anyone asks. I'll tell them we both just moved on. When people all stare. I'll pretend that I don't hear them talk. Whenever I see you. I'll swallow my pride. And bite my tongue. Pretend I'm okay with it all. Act like there's nothing wrong. Is it over yet? Can I open my eyes? Is this as hard as it gets? Is this what it feels like to really cry?

If anyone asks. I'll tell them we just grew apart. Yeah what do I care. If they believe me or not. Whenever I feel. Your memory is breaking my heart. I'll pretend I'm okay with it all. Act like there's nothing wrong.







Sjukt vacker låt.

Amazing, att efter alla dessa månader så svara du idag! Du kan inte förstå hur du snurrade min värld. Honestly, har jag tänk på dig typ sen jag var 13 år och vi träffades på Teneriffa. Och fortfarande kan du få min värld att snurra. Awesome!

Jag tycker att det är så otroligt orättvist att min mamma ska behöva vara med om så mycket. Är det inte ditt eller datt så är det något annat. Det känns som om varje gång hon kommer upp över ytan kommer nästa smäll för att trycka ner henne igen och hon får svårt att andas. Varför är det så? Hon är den mest underbara människa som finns och hon gör verkligen allt för alla andra. Hon bryr sig så mycket om alla andra att hon glömmer bort sig själv. Hon är verkligen världens, universums bästa mamma och jag älskar henne mer än vad ord kan beskriva. Hon förtjänar inte att mer negativa saker ska hända henne. Hela hennes liv har blivit upp och ner bara så där. Och hon har aldrig gjort en fluga förnär. Och jag är en person som tror på karma, men min mamma har aldrig gjort något för att förtjäna allt detta. Jag älskar dig, mamma. Du är det bästa jag har, du ger mycket mer än du tar. Du är mitt rop och mitt svar. Du är det bästa jag har. Allting kommer att bli bra och jag tänker på dig. Om det nu är så att det är sant, så kommer vi klara av det tillsammans. Förhoppningsvis är det inget, men både jag och Malin finns här. Och morfar såklart. Vi alla älskar dig.

Min dyrbara mamma, allt kommer bli bra!

Kärlek. Vad är då denna känsla? Vad betyder den? Kärleken har många ansikten, många namn och kan betyda så mycket. Det kan vara olika saker man känner kärlek och sympati för. Vänner, familj, sin pojkvän/flickvän, sitt barn, sitt husdjur. Ja, listan är lång. Kärlek visas på olika sätt och jag tycker att det visas för lite. Inte alltid, men i många fall. Tar man verkligen vara på den kärleken som man får? Även om det kanske inte är den kärleken man trodde eller ens visste att man ville ha. Alla vill väl känna sig älskade, omtyckta och vill ha en famn att krypa upp i. Oavsett om det är via älska sin själsfrände, sin mamma eller syster. Ibland upptäcker man att det fanns kärlek där hela tiden, men man har bara inte sett den. Och kan det då vara för sent? Eller är det så pass tidigt att det inte är tillfälle att finna den och ta vara på den? Är man redo och mogen för kärlek, den där helt obegränsade kärleken som finns där ute? Är man mogen att ge den kärleken till någon? Har man hjärtat på rätt plats för att både ge och ta? Så många som man känner upplever nog inte kärleken till sin fulla makt eller ger så mycket kärlek som de faktiskt är kapabla till. Jag upplever mycket kärlek i mitt liv, från många håll och jag hoppas att jag visar min kärlek till de fina i mitt liv så att de märker det. Just känslan kärlek är svår att beskriva, för den känns nog inte likadan varje gång. Är det verkligen samma kärlek man känner till exempel till en partner eller är det en annan? Kan man älska flera personer på exakt samma sätt, eller är all kärlek till olika personer olika? Något jag har tänkt på, som jag tror så många gör, är att de visar och förmedlar så mycket kärlek till de personerna runt omkring att de glömmer bort att älska någon som, faktiskt, nästan är den viktigaste. Sig själv. För kan man truly älska någon, om man inte älskar sig själv?

Nu har jag börjat på mitt nya jobb. Från och med i tisdags så jobbar jag i Sollentuna Centrum. Det är inte Gallerian, stadens närhet med affärer, restauranger och barer. Det är lite längre ifrån det, men de nya kollegorna jag fått.. Jag är så glad! Jag trivs så otroligt bra och vi har bara umgåtts i typ tre dagar. En än gång är jag äldst, även denna gång så slår jag chefen. Dock bara med ett år, men i alla fall. Jag trivs, centrumet känns riktigt härligt och det är otroligt trevligt folk. Som idag fick vi en liten blomma och ett doftljus som en välkomen-hit-present. Hur gulligt är inte det? Vi jobbar som ett sjukt bra team, vi klickar med varandra och det bästa, vi har exakt samma sjukt dåliga humor. Jag tror verkligen att jag har hittat hem och att jag passar här. Vi passar tillsammans helt enkelt. Appropå inget alls, hur högt pratar mina grannar när jag hör exakt vad de talar om, och nej jag vill inte höra! Nu får jag gömma mig under kudden och täcka igen öronen, och faktiskt sova. Klockan ringer sju imorgon igen, ibland önskar jag att man kunde få sova tills man vaknar, men det var verkligen otroligt länge sen det hände.

Tack för vin och ost och mys och filmkvällen ikväll. Det var jättemysigt och blev så glad att ni tänkte på mig! Vad är bättre än trevligt sällskap, en fin film och ett glas vin? Det var verkligen supermysigt, någongång får ni komma till mig så gör vi samma sak! KRAM PÅ ER, FINA MÄNNISKOR!

Seriöst, vad ÄR DITT PROBLEM?! Sluta skyll ifrån dig på alla andra och stå för det du gjort. Det är dina egna misstag och ingen annans. Hur har du mage att ens skriva som du gör, tänka som du gör och bete dig som en liten fjortis som inte vet bättre? VÄX UPP. Hur kan du leka "vuxen" och försöka läxa upp den personen som faktiskt försvarat dig, inte sagt en knyst utan gjort allting för dig för att allting ska bli bra. Som inte ens yttrat sig. Hur vågar du? Du är en vuxen människa, med en del år på nacken, och beter dig som en liten jävla 15-åring som inte har någon som helst koll. Tycker det är så sjukt intressant att du inte kan stå för det DU gjort utan måste lägga det på någon annan för att du själv är så sjuk olycklig med dig själv. Bete dig som din ålder, stå för det du gjort och sluta skylla på alla andra. DU blir bara sur just FÖR att denna människa faktiskt säger vad hon tycker, gör allt för att skydda dig och inte för att göra dig något ont. Hur kan du förkasta en sådan människa? Vad gör du sen, när allting kommer fram? Ska du krypa till korset då? Komma tillbaka och be henne att ta dig tillbaka, det är så patetiskt att jag inte vet jag. Och vill du ta en fajt med mig, så varsågod, I will eat you alive. Jag kan ha en konversation, en diskussion och bete mig som en människa. Jag smutskastar inte folk, jag säger vad jag tycker direkt till dem, inte via att skriva det på sin blogg. Jag blir så otroligt ledsen av att det blev såhär, men behandlar man en av de jag bryr mig om såhär, though shit. Helt otroligt, stå för vad du gjort istället för att försöka skylla det på någon annan OCH om du någonsin förstör min vän igen...

Är otroligt besviken och arg. Eller är jag ens det längre? Mjo, till en viss del är jag det. Allt när det gäller detta så blir jag bara matt, känslokall och ja, besviken. Men det som är så konstigt är att jag inte är förvånad. Och DET förvånar mig mest av allt. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här, att man kunde behandla de man säger att man bryr sig om på det sättet. Men tydligen så är det så det fungerar, det är som är de personerna som står en närmast, de är dem vi trampar på liiiite extra, för vadå? För att ge livet lite extra krydda? Eller vad är det frågan om? Äh, men varför bryr jag mig egentligen? It's over. Det finns inget mera nu, besviken är jag, trött är jag, ledsen är jag, men nu vet jag i alla fall. Nu kan man sopa bort skiten under mattan och börja på en ny kula. För imorgon är ju ändå första dagen på resten av våra liv.

Men hoppas att du anser att du gjort rätt val.. för det finns ingen återvändo nu.

Igår hade jag ju ett så kallat psykbryt. Behövde nog bara skriva av mig och det jag menar egentligen är ju att allting är mig själv. Att det är min syn på saken. Det berör inte alla runt omkring mig. Det är ju jag själv som tjatar på vikten och allt sånt. Det är ju inte så att någon säger sådana saker till mig. Det är min egen spegelbild som gör det. Men jag behövde väl skriva av mig, få en reaktion från mig själv och se att det är dags att ta tag i det i nu. Det finns inget som stoppar mig längre, det är bara att köra. Det är så att det är ett samtalsämne ibland, min vikt och form, men det är ju för att jag är den som drar upp det i så fall. Har fått lite insikt under natten (vad fel och konstigt det låter) och det är att det inte har med omvärldens syn på mig utan min egen och jag är ledsen ifall jag sårat/gjort någon ledsen med mitt förra inlägg. YOU ROCK MY WORLD ♥

Don't speak. I know just what you're saying. So please stop explaining.
Don't tell me cause it hurts. Don't speak. I know what you're thinking.
I don't need your reasons. Don't tell me cause it hurts.

Haha. Har sån bloggtorka att jag inte har någon aning om vad jag ska skriva. Började här och fastnade framför Cougar Town och kan nästa se mig själv så där. Singel när jag är i 40 års åldern, raggar på lammkött och hänger med bruderna. Sweet. Hahaha, vart ju nästan lammkött i helgen. En pöjk på permis. Tur att man diskuterar vad man gör och ålder sådär i förhand. Annars, ja de hade väl varit väldans konstigt annars.