besviken.
Är otroligt besviken och arg. Eller är jag ens det längre? Mjo, till en viss del är jag det. Allt när det gäller detta så blir jag bara matt, känslokall och ja, besviken. Men det som är så konstigt är att jag inte är förvånad. Och DET förvånar mig mest av allt. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här, att man kunde behandla de man säger att man bryr sig om på det sättet. Men tydligen så är det så det fungerar, det är som är de personerna som står en närmast, de är dem vi trampar på liiiite extra, för vadå? För att ge livet lite extra krydda? Eller vad är det frågan om? Äh, men varför bryr jag mig egentligen? It's over. Det finns inget mera nu, besviken är jag, trött är jag, ledsen är jag, men nu vet jag i alla fall. Nu kan man sopa bort skiten under mattan och börja på en ny kula. För imorgon är ju ändå första dagen på resten av våra liv.
Men hoppas att du anser att du gjort rätt val.. för det finns ingen återvändo nu.
