take me or leave me

-källa

Satt nyss och funderade på en sak. Det finns nog ingen lika underbar känsla som att att vara kär. Känna fjärilarna i magen, nervositeten, att det känns som om man alltid har ett litet fnitter i halsen som bara väntar på att få komma fram. Som att sväva runt på rosa små moln och allting känns bara fantastiskt. Oavsett om det är att et ösregnar, en bil skvätter ner hela dig med lervatten eller att man tappar ett nyöppnat mjölkpaket på golvet. Jag saknar det där pirret och att ha svårt att inte le. Känna bubblet i kroppen och att allting bara är underbart.

Att vara kär är nog världens underbaraste känsla.

Hittade en sådan här lista igen och jag kände ju ett tvång att behöva köra copy-paste och fylla i den jag också.

BRUKAR DU:

Jag kom ihåg en tid då jag tyckte livet var kul och att allting kändes frid och fröjd. Det var väl kanske, kan inte ens komma ihåg när nästan. Säkert över två år sedan jag kände den härliga känslan. Och nu? Det är ju bara skit på skit på skit på skit som händer. När ska det ta slut? När ska man få en brake? När ska jag kunna sitta ner, ta ett djupt andetag och känna "imorgon är en ny dag och allt är lugnt, fint och underbart"? Känns som jag bara är en jävla gnällspik som klagar på allt. Men FUCK IT. Jag känner som jag gör och jag är bara trött. Så jävla trött. Allting händer på en och samma gång. Lägenheten, farmor, familjen (ja jag har nämt allt detta innan). Huvudvärken blir värre för varje timma som går, tårarna är på väg att ta sig fram och känslan i magen är bara att jag skulle vilja ställa mig och bara skrika tills lungorna inte klarar mer. Det jag hade sett fram emot var att få åka någonstans där solen finns och bara få njuta 1-2 veckor i sommar. Men det kan jag ju säga bye bye till nu. Det kommer inte kunna hända. Nu tar jag alla jobbpass, utöver det jag redan jobbar, jag kan och samtidigt skriker kroppen att jag måste ta en paus. Hur ska jag få det att gå ihop?

Och nu kom tårarna.. Great, om jag inte hade huvudvärk innan så kommer jag få en jävla snart. Även om jag inte tål citadon skulle det vara riktigt fint att få dra i sig 2-3 stycken och kunna få sova en natt utan att ha ont.

-källa

Drömtydning är något som alltid intresserat mig. Kan ju vara för att jag drömmer sjukt mycket varje natt, både många olika drömmar eller en och samma som fortsätter hela natten, oavsett ifall jag vaknat under tiden eller inte. När jag vaknar kommer jag ihåg så gott som allting, in i minsta detalj. Ser framför mig små detaljer som vad som fanns på väggarna i ett rum, vad pelarna hade för mönster i den stora svala och mörka salen jag befann mig i. Kommer ihåg doften, till exempel hur personer jag träffade doftade, dete runt omkring och även röster kommer jag ihåg. Ögonfärg på de personerna jag träffat. Ja, jag kommer ihåg det mesta. För någon dag sen när jag "kolla upp" vad mina drömmar betytt, om man då kan lita på det man läser, så visade alla tecknena att jag var kär. Haha. Tänkte jag i vem då i så fall? Det var något helt nytt för mig. Sedan i natt drömde jag något helt annat. När jag tolkat denna dröm visade de andra saker. Det var mestadels tråkiga saker som skulle hända, ett dötts fall inom snar framtid, förlora en vän och sådana saker. Även stod det att jag skulle få en trevlig överrasking samtidigt och en kärleksförklaring. Både läskigt och intressant.

-källa


Sjuttielfte gången jag nyst senaste minutrarna. What's up with that? Men tillbaka till min tankegång som jag hade. Jo, jag har haft en stört bra dag idag, faktiskt. Jag och skrattar med Veronica på jobbet dagen lång, hängt med Hanna på lunchen och sedan kladdat lite smink på Veronica och sedan var det dags att gå hem, wonderful. Sedan kom jag hem, eller ja till lägenheten, började hjärnan jobba igen. Snurr, snurr & knak, knak. Huvudvärken har börjat igen, efter några års uppehåll. Känns precis som de gjorde för några år sedan när jag gick igenom massor av test. Datortomografi av huvudet (btw, min mamma har sett min hjärna, coolt), blodprov och andra prover, huvudvärksspecialist och vad får man som svar? Han petar på min nacke, får mig att vända huvudet åt höger och vänster för att fråga "gör det ont?", vilket det inte gjorde, så säger han bara "okej, då är det inget fel på dig". Så var det med det, inget annat hände efter det. Huvudvärken började avta och sedan var den borta. Fick massage ett halv år senare eller så fick jag massage på centralbadet och får frågan "Har du ofta ont i huvudet? Du är ju stel från svanken upp till nacken". Se på fan, det kunde hon se men inte huvudvärksspecialisten. Hmh. Dagens medicin alltså. Inte många av dem som jag litar på. Varför kom jag nu in på det här? Jo, att det börjar göra ont igen. Dag nummer fem med huvudvärk. Hatar den här huvudvärken för att jag inte kan ta något för den. Alvedon, Treo, Ipren.. nothing works. Kanske ska köra på det som min första läkare sa till mig som 16 åring. "Brukar du dricka vin? Det kan vara en idé för det gör blodet tunnare så det rinner genom hjärnan bättre". Jahaja så säger man till en 16 åring me huvudvärk: drick vin. Aja, jag är lite bitter idag så här på kvällskvisten. Det med lägenheten, la familia, farmor & ja, allt annat som händer för min hjärna till äppelmos. Eller jag önskar att de var äppelmos, då skulle de nog inte kännas lika mycket.

Nu har jag fått klaga lite så nu borde jag väl sova eller nått. Bitterfitta? Javisst.

Vaknade realtivt utvilad av att solen sken upp hela lägenheten. Gick på en promenad med Erica och njöt av det vackra vädret. Erica lekte fotograf och tog denna fina bild. Så underbart att solen nästan värmde ansiktet när man ställde sig och bara kände efter.



Helgen bjöds på fredagsmys i form av att bara dega framför tvn och njuta av att det var fredag. Lagade lite fajitas som avnjöts med ett glas rött. Försökte stänga av tankarna lite frann. Men jag kunde självklart inte sluta att tänka på lilla farmor. Lördagen bjöds på storstädning, tror att jag skrubbade varje centimeter i lägenheten. Skönt att ha det gjort och älskar när det är så där superrent. När jag var klar med detta blev det en dusch och smörjde in mig med monoikrämen. Den är bara så underbar. Begav mig till Erica och åt lite tortellini och drack vin. Lite makeup ochc hårfix på det och sen var vi redo för att bege oss till Wigge. Där blev de lite förkrök med Las Ketchups (fråga inte, haha). Efter detta knatade vi så vacker till tegel för att skaka våra rumpor hela kvällen lång. Vilket vi gjorde. Tror inte att jag stod still en enda sekund.

När det var dags att bege mig hemåt var min huvudvärk brutal. Ingen "fyllehuvudvärk" eller något sådant, utan det var typ en mega migrän. Andra gången jag fick en sådan riktig jävel. Såg knapp något när jag knatade från bussen och började nästan grina och spy på grund utav huvudvärken. Haft huvudvärk hela dagen, och fått ha solglasögon på mig både ute på promenaden och hemma hos Erica för att så fort jag inte hade dem på mig blixtrade det till i huvudet. Har blivit lite bättre under dagen men nu känner jag att den är på väg igen. Nacken är stel och gör ont. Men det värsta är partitet precis runt ögonen och tinningarna. Precis som när jag hade problem med huvudvärken förut. Pain, I'll tell you, pain.


Precis så här känner jag mig. Helt utslagen på marken också.

Det är ju helt otroligt egentligen. För första gången på länge vaknade jag med ett leende på läpparna. Alltså jag vaknade typ av att jag log och hade ont i kinderna. Solen kikade in genom persiennen, kissen hade sovit lugnt hela natten så jag också fick sova och jag visste att dagen skulle sluta tidigt vid fem tiden. Allt var frid och fröjd. Fick en cappucino av Hanna, så även där startade morgonen bra. Lunchen var bra och lyxade faktiskt till det med en liten chokladmuffin medan jag pratade med Hanna och Alexandra. Sen när var det dags att gå hem. Dagen gick ganska så fort faktiskt.

Efter jobbet sprang jag förbi systemet då det kanske blir utgång imorgon. Ringer mamma på vägen och småpratar lite och så kommer det.. För att backa bandet lite kan man ju säga att det aldrig verkar ta slut för mig familj. Det är alltid något nytt tråkigt eller jobbigt som händer, så fort det innan blivit (relativt) bra. Sen skulle ju pappa operaras, verkade gå bra. Men nej, ropa inte hej för tidigt liksom. Där vart det komplikationer, fastän det var ett vanligt ingrepp. Sedan lite annat bajs som jag inte vill gå in på vad gäller saker som hänt familjen. Och idag när jag pratade med mamma berättade hon att farmor fått en stroke idag. En riktigt stor stroke. Nu är hon halvt förlamad, kan inte prata och ligger på sjukhus. Min lilla farmor! Allt för mycket jag inte fått reda på men så som det verkar ni är att hon inte kommer bli bättre.. Sen att morfar inte mår tipptopp gör ju allting också ännu värre.

Så jag visste det, att vakna med ett leende... Det var verkligen för bra för att vara sant..


scr_google


UPDATE: Då har jag fått lite mera information vad som har händer med farmor och allting.. It's breaking my heart..

Jag tror att jag behöver ett par gummistövlar. Nu ska jag trotsa vad jag alltid tyckt förut: att gummistövlar är töntigt. Nej, så tycker jag inte alls längre. "Det är gummistövel vi vill haaa!" i a la robin hoodkänsla. Yepp. Jag har ju faktiskt sett dem jag vill ha. Men det går inte för sig. Priset på dem är ju alldeles för högt! Över tusen spänn för ett par stövlar!

Här är denna underbara stövel! Titta och njut!

Sjunger med lite försiktigt till Justin Timberlake & Matt Morris när de sjunger Hallelujah. De spelade och sjöng den på Hope for Haiti. De gör den så sjukt vackert att det nästan får mig att fälla en tår här och nu. Såg när de sjöng och man såg att de tyckte det var lite jobbigt, smått glansiga i ögonen, båda två. Endast ett piano och en gitarr. Det är typiskt en sådan låt som får en att tänka, minnas och hoppas. Texten är underbar och det är så underbart att höra när de sjunger i stämmor, med smått darrande röster av ledsamhet. It's just so beautiful...

Jag tänkte börja detta inlägg med att skriva måndagsångest. Sen kom jag på att det varken var måndag och att jag faktiskt inte haft någon ångest idag. Se på fan. Det var fasiken toppen. Dagen har varit bra, jobbat några timmar, vilket faktiskt kändes lite som en evighet då alla kunderna verkar har rymt. Så det har segat på. Mycket trevligt att snacka skit med Alexandra och över en latte. Eller två faktiskt, en på morgonen och en på eftermiddagen. Nu har jag i alla fall lycket få med mig ett schema hem så att jag vet hur jag jobbar denna månad, det kan ju vara väldigt bra, annars blir det svårt.

Åh, jag sitter och funderar. Tankarna rullar hit och dit och fram och tillbaka. Hur ska jag göra? Ska jag flytta utomlands? Ska jag köpa en lägenhet? Ska jag bo i Täby eller ska jag försöka röra mig närmare staden? Ska jag tatuera mig? Vad ska jag då göra (många idéer)? Ska jag flytta in till mamma? Ska jag kanske ta och gräva ner mig under en sten och gå i dvala och vänta på "bättre tider"? Många frågor, inte alls lika många svar. Till och med min hy har blivit dålig av all stress angående mitt liv. Eller om man kan kalla det stress vet jag inte. Men det känns som om det är ganska så mycket som händer samtidigt. Positiva och negativa.

Denna helg är jag ledig och det är helt sjukt, men jag funderar på att börja packa ihop lägenheten. Jag vet att det är ungefär 3 månader kvar men det känns samtidigt lika bra att ta tag i det. Börja sålla bland mina grejer för sjuttielfte gången. Hur många gånger ska jag behöva flytta egentligen? Det är ju en sak, tycker jag, ifall man flyttar på eget bevåg än att man snarare blir tvingad till det. Nu är det andra gången jag blir tvingad att flytta. Så när det är dags för denna flytta blir det flytt nummer tre på de senaste 1½-2 åren. Från Alex till mamma - från mamma hit - och nu härifrån till mamma/eller egen lägenhet. Det blir lite stressigt i slutändan ändå. Så denna gång ska jag fasiken rensa ordentligt, ingen idé att ha alla grejer som jag har. Sen tänker jag på hur jag ska göra med mina möbler, om det är så att jag flyttar hem till mamma. Vart ska dem stå? Antagligen blir det att hyra ett förråd, som kostar multum, och där står grejerna och ruttnar. Nej, så är det ju inte alls. Usch vad negativ jag lät där. Men om jag får vara lite så så är jag faktiskt lite bitter. Bara lite granna. Trivs ju att bo här, även om det aldrig riktigt känts som hemma. Har ju vetat att jag inte skulle få vara kvar, så har egentligen inte lagt till något personligt i lägenheten. Även det en anledning till att jag inte vill flytta till en andra hands lägenhet igen. Nästa gång jag faktiskt flyttar, vill jag ju ha en egen, så jag kan få inreda precis som jag vill. Och känna att det är min, bara min. Och att det känns som ett hem, mitt hem. Väldiga krav jag har egentligen.

Nej, nu är det dags att sova och fundera ännu mer på framtiden. Spännande som det är att inte veta, är det lite läskigt att verkligen inte ha någon aning om vad som händer.

Söndagströtter. Javisst, så är jag idag. Helgen har varit underbar. Jobbade lördagen och kunde inte vänta tills det var dags att sluta så jag kunde åka mot Norrtäljes skogar. Resan dit gick väldigt bra. Bussen skumpade lugnt hit och dit, var sådär härligt nedsläckt och jag lyssnade på Twilightboken i iPoden. Hux Flux var jag framme i Norrtälje och där stod Sofie i sin blåa lilla bil och väntade på mig. Vi åkte hem till henne och där stod karlarna och lagade middag. Blidde tacos, med kycklingbitar istället för köttfärs. Var riktigt mumsigt. Massor av grönsaker och annat gott. Vin dracks det massor av och även lite skumpa för att fira Sofies födelsedag. Fyller ju år nu i veckan. Weio! Grattis i förskott, Stampe. Vi skulle röra oss mot Mobergs med det blev inte av. Trivdes så bra där hemma så vi dansade, pratade, sjöng och hade det väldans trevligt. Blev ändå en ganska så tidig kväll. Somnade kankse runt 12-1 tiden. Alltid härligt at vakna utvilad och inte alls jättebakis. Småbakis och så är söndagstrött var jag ju såklart. Men det blir ju lätt så när man har sådant trevligt sällskap, alltså kvällen innan. Haha. Blev lite hemmagjord glass som Sofie gjort och en och annan muffin, då hennes nära och kära kom förbi för att fira henne lite i förtid. Var så snällt av Rolle att köra mig hem! Han skulle ändå åt mitt håll i och för sig, men det var riktigt skönt att slippa åka bussen hem, så resan tog bara 35 minuter istället för säkert 1½ timme. Nu ska jag snart ställa mig i duschen och bara stå där i det skållheta vattnet, sedan krypa upp i soffan för en stund och sedan sova sova sova. Finns inget så underbart som att sova i sin egna, sköna säng.

Hade tänkt köra sovmorgon imorgon, utan att ställa klockan. Men blir en minisovmorgon istället då jag ska fälja med Stephanie när hon ska tatuera sig. Ska bli spännande! Då kan jag kolla in stället och sen se ifall det kankse blir en tatuering numero dos.

Äntligen är dagen slut. Är totalt förstörd, haha. Nej, inte riktigt så illa. Bara väldigt trött, jobbat mellan 8-19.15 idag, med massor av folk, i 28 graders värme och, se på fan, utan BH. Då den så snällt skavt sönder mig, då bygeln hoppat ut. Inte fasiken var det skönt. Roligt nu när det är jul och massor av folk som är inne hos oss, dock blir det lite irriterande när de kommer in 18.58 och ska handla, när vi stänger 19.00. Speciellt när man jobbat i 11 timmar och inte alls är så pigg. Sen att jag inte hann ta ut hela min rast  som jag skulle få var ju inte heller så skönt. Såg fram emot 3 lediga dagar innan det var dags för the week of hell, haha. Men imorgon behövde de hjälp, för att chefen planerat fel, och snäll som jag är hoppar jag in. Men sa att jag inte pallar mer än 3 timmar (låter töntigt, men jobbar redan 50 timmar i övertid denna månad, än vad jag är anställd för). Sen efter denna helg är jag ledig 17 december innan jul. Och jag jobbar de långa passen varje dag. Men i och för sig känner jag inte speciellt mycket inför denna jul. Kommer ju inte firas som vanligt. Första gången som den inte firas hemma, med farmor & pappa och att my family åker till Thailand den 25 utan mig. Nu låter det ju jättehemskt, är ju inte så att de lämnar mig, jag kunde bara inte följa med, fick varken ledigt eller har pengar till det. Men jag hoppas de får de toppen!

Hela jag skriker och jag känner att jag verkligen hade behövt den resan. Få ligga på en sandstrand i thailand och bara njuta av en paraplydrink och varva ner. Länge sen jag verkligen varvade ner. Förutom någon dag i veckan har jag varit ledig totalt 3 veckor på 1½ år. Och de kankse inte låter så jobbigt när man jobbar i butik. Men i den butiken som JAG har jobbat i är det mycket. Jag var beredd att säga upp mig i september pga att jag inte klarade av min chef. Aldrig varit med om en så känslokall person som verkligen bara suger musten ur en. Fick inte ens vara ledig utan att man fick typ ett spydigt "jaha och varför kan inte du hoppa in för då?!". Fuck it. Den tiden är äntligen över, men tyvärr kan jag ju inte säga att så jättemycket har blivit bättre. Sitter fortfarande och väntar på schemat för januari, som ska enligt lag, finnas hos oss senast den 1a varje månad. Men nej, så jag vet att jag jobbar 2a januari, sen då? Hatar att man aldrig kan planera något. Kan aldrig säga vilken dag man jobbar, för jobbar så hattigt, hit och dit. Nej, nu ska jag sluta klaga, ställa mig i duschen och låta dagens ångest åka ner i avloppet och lämna mig så jag i natt kan få sova och slippa drömma alla konstiga saker.  Men kan erkänna, jag börjar tröttna. På allt och ingenting. Dags att rymma?

Idag har jag tänkt att jag ska städa och fixa, lika bra för jag är ju ändå ledig, och kommer inte hinna det senare typ då jag inte kommer vara ledig så mycket. Jag ville inte sätta klockan så jag måste vakna av en jobbig ringsignal. Men trodde inte att jag skulle sova allt för länge, men vadå hände då liksom. Jo, jag vaknar klockan 11.30. Har varit så trött senaste tiden så det var nog behövligt att sova så länge. Sen när jag väl gick upp, haha, vad gjorde jag då? Jo, parkerade rumpan i soffan framför tvn och där sitter jag fortfarande. Har i och för sig ätit frukost, men i alla fall. Jag måste ta tag i de hära nu. Jag har världens största klädhög som tar upp halva min soffa, jag måste diska & dammsuga, dammtorka och... äh de va inge skoj längre. Sen kanske jag ska ta och måla mig en till tavla. Får se vad det blir för något eller hur dagen artar sig.

Jag har märkt att jag kanske har lite fylliga läppar ändå. Igår var det löjligt, och av nån anledning börjar läpparna svälla upp igen nu. Men här är dock mina läppar när de är vanliga. Men vad är detta egentligen. Vad skriver jag om? Mina läppar.. fan vad jag inte kan ha något annat intressant att skriva om.