take me or leave me

Ja, fnissighet. Det är inte ett riktigt ord, det vet jag. Men det är känslan jag har haft i kroppen de senaste dagarna. Mycket för att jag träffade M i onsdags, sedan varit så sjukt trött att det slagit åt flumhållet + att jag och E hade en toppenkväll igår. Kom ju inte riktigt fram till vart vi skulle åka på semester, men fan vad roligt vi hade. Inte skrattat så där mycket på, ja jag kan inte ens minnas. Att ligga och prata på natten och bara asgarva. Fan vad härligt! Tack E! Länge sen jag skrattat så mycket och nu, ja kan vågar faktiskt säga det. Just nu, precis nu är jag lycklig. På insidan till och med! Det känns så skönt att kunna säga det faktiskt. Det enda som  "förstör" min kväll är att jag ska jobba imorgon. Men annars så har det varit toppen. Så skönt att jag varit så glad idag och i går och i onsdagseftermiddag. Helt fantastiskt! Sen nu har jag ju så sjukt mycket att se framemot! Släkten kommer på söndag, det är första advent, sedan får jag nyckeln till min nya lägenhet + att jag får the IKEA skit på måndag. Kommer blir GREAT! Dags att ta lite mer vin sen forstätta titta på Pirates of the caribbean (eller hur det stavas) med syrran och mamma:) Så mysigt!


Tack igen E! So happy to have you in my life! <3

Wei vad jag är excited! Har precis beställt alla möbler som jag ska ha i min nya, fina lya! Fan det är inte långt kvar nu. Det är liksom mindre än två veckor! Kan inte fatta det! Om 2 veckor har jag min egna lya, kommer få inreda de preciiis som jag vill och bara leva loppan! Kan inte vara med fantastiskt!:D Adressändringen är redna klar. Då är det bara bredbandet kvar då. Kanske dags att boka det direkt? Hm.. fan vad spännande det är i alla fall! Och A, du är så välkommen, bara så du vet! Alla andra också såklart! Hoppas du är redo för att bygga möbler med mig E;) Det enda som fattas nu är min kära dator! Please come back! Känns lite fel att sno mammas dator konstant...

Det är konstigt hur man kan vara glad och ledsen på samma gång. Har varit en bra dag ju. Pratade med A idag, kändes bra och allting. Var (nästan) som om vi var vänner. Kändes liksom "normalt" att prata. Hoppas vi kan bli bättre på det. Sen så har jag och E börjat planera vår framtida resa till, ja gud vet vart. Fick t o m OK från chefen att jag kan boka en resa då vi tänkt åka ungefär. Vilket är great! Sen satt jag och tittade ut grejerna som jag ska köpa på IKEA för typ 13253 gången. Men bestämt mig för att ringa och beställa istället så att jag verkligen kan försöka få det på den dagen jag vill. Annars kan det bli lite svårt. Det kändes också kul. Men när jag fixade med min adressändring rann det några tårar.. Det är inte helt lätt egentligen. Då kände jag hur det knöt sig i magen och fick en ilning genom hjärtat. Då var det ju verkligen på riktigt, nu finns det ingen återvändo längre. Vårt kapitel tillsammans är avslutat. Det kändes hemskt.

Sen har jag börjat tänka, som vanligt. Tankarna bara rullar. Hit och dit. Blir galen ibland. Får tankar som om du inte kan älska mig, hur ska då någon annan kunna göra det? Hur ska jag kunna göra det? Jag anser ändå att jag är en bra människa, att jag sätter andra före mig själv, att jag alltid försöker ställa upp för alla och få dem att må bra. Men är jag inte värd att bli älskad? Vad är det jag gör som är så fel att jag ens känner så här ibland? Jag kan inte göra något annat än att vara den jag är, eller just nu vet jag ju inte riktigt vem det är, men det är allt jag kan göra. Men de tankarna som nu bråkar i hjärnan är älska mig för den jag är, är det verkligen så svårt?

Här sitter man. En söndagskväll och bara.. vet inte ens med vilket ord jag ska beskriva det med. Dagarna går verkligen upp och ner, upp och ner. Idag känns det i hjärtat att det är en lite sämre dag. Sad people around me. Not fun. Jag gillar inte tårar. Hatar att se andra ledsna. Men idag har jag bara en en konstigt klump i magen. Saknar dig idag. Är det okej? Hm.. antagligen inte. Inte saknar du mig. Jag är ju redan borta för dig. Typiskt. Undra när vi ses igen. Är det när jag hör av mig? Satt och tänkte idag faktiskt, var över en månaden sen jag träffade min katt. Saknar honom något fruktansvärt. Imorgon fyller den lille 1½ år. De kommer säkert inte ens A ihåg. När han föddes. Alltså hans födelsedag. Men det gör jag. 17:de maj är han född. Min lille älsking. Gud vad jag saknar dig! Längtar så tills du finns här hos mig. Du blir det enda som vi har gemensamt sen, känns det som.  Varför kan vi inte vara i varandras liv? Jag vill så gärna det. Men kommer det verkligen att fungera? Vad tror du?

Jaha, det var det då. Allting som jag byggt upp är borta. Trodde att jag skulle klara mig igenom det här. Men nu kom dödsstöten... Hur ska jag klara mig nu. Vet att jag kommer göra det, vet bara inte hur.


Han har redan en annan, jag är redan ute ur bilden...