take me or leave me

Det är ganska så stört hur snäll jag är ibland. Jag är verkligen för snäll. Okej, jag är en snäll människa, det vill jag inte ändra på. Men här sitter jag, efter att jag haft magvärk och skakningar sedan jag såg samtalet och att jag till slut ringde upp. Ville bara ha det överstökat. Det var en än gång angående klockan som blev stulen. Tyvärr, jag har fortfarande inte något kvitto. Men vad gör jag då? Jo, jag sittar och letar upp en bild på klockan på nätet, mejlar den till honom (exet alltså), sedan letar jag upp mejladressen till stjärnurmakarna och skickar iväg ett mejl för att se ifall jag kan få tag på en kvittokopia...

Varför gör jag det egentligen? Jo, det är självklart att jag fortfarande bryr mig om honom, eftersom 5 år är en väldigt lång tid. Men jag ska inte behöva känna att jag "måste" göra sånt. Men ändå gör jag det.

Det är verkligen sjukt att fortfarande så mår jag skit så fort jag ser hans namn blinka på displayen, hör hans röst... Please just stop! Jag vill inte. Jag vill inte vara så jävla svag att jag låter honom ha den makten över mig. Men du gör det ju inte för att vara dum, tro inget annat, det förstår jag ju. Du kanske bara ville prata eller nått. Men jag kan inte prata med dig, it breaks my heart.

Kom hem till en trevlig överraskning. Min personilga almanacka hade kommit. Pysen tjugohundranio. Jag hoppas på ett bra år.