empty.
Jag har börjat tänka (suprise va) på saker och ting och kommit fram till att jag är annorlunda. Jag tänker annorlunda. På något vis har jag blivit, för det första mera ego (inte i en negativ mening, utan tänker mer på att försöka göra saker så jag blir glad, men inte genom att såra andra), jag har lärt mig att hata, ja det är ett starkt ord men det gör jag. Med det menar jag inte att jag hatar saker, att göra vissa saker eller så utan jag menar att jag hatar vissa människor. Det finns vissa personer i denna underbara (?) värld som jag helt enkelt inte tål. Och vad är det för nytt, kan tänkas. Men för mig är det, egentligen, ganska så nytt. Aldrig haft den känslan mot personer förut att jag, honestly, inte skulle bry mig ifall de fanns eller inte. Är det inte sjukt? Jag låter som en känslokall, heartless bitch. Men så är det. Speciellt finns det några personer som det liksom kryper i ryggen när jag tänker på dem. Både personer som finns i min närhet, och mer "kända" personer som inte ens borde fått födas (ni vet, äckel som Hitler, Bin Ladin osv osv). Den sista halvan är ändå, tycker jag det känns som, personer som det är inte så konstigt att man kan känna avsky och hat emot. Men sen finns de där andra, som jag absolut inte tycker om alls. Inte för fem öre. I wouldn't care less. Jag vet inte vad som hänt eller så, men det är nånting som förändrat mig på vägen. Jag är inte som jag var, vilket på många sätt är bra, men sedan är det vissa delar som jag nästan blir lite småskrämd utav. Som om jag tittar mig i spegel och inte riktigt känner igen mig själv. Bara en sån sak att glittret som fanns i mina ögon förut, har inte kommit tillbaka. Kommer det komma tillbaka eller är det borta för gott? Vad var det egentligen som gjorde att glittret fanns där? Det är en del frågor som snurrar runt i huvudet, men samtidigt känner jag mig helt.. tom. Det går inte att förklara. Just nu känner jag mer ilska, ledsamhet och hat än jag gjort på länge. Men fråga mig inte varför, för det kan jag inte svara på. Men samtidigt som tankarna finns där, och många är dem, så trycker jag bort dem på samma gång. Ungefär som om jag inte vill ta tag i dem eller helt enkelt inte orkar. Och det kan vara allt från familjeangelägenheter till vilka underkläder som jag ska välja att sätta på mig. Men genom allt har jag bara den känslan av att vara tom. Jag känner inga känslor just nu. Jo, de dumma som jag sagt innan, men inget annars. Huvet känns som ett stort grått moln bara, hjärtat känner inga känslor och de enda som jag egentligen tänker på är hur jag ska göra för att andas normalt. Det är ganska psyko ändå. Vad konstigt det här blev. Började på en sida och avslutade på en annan. Hänger det ens ihop? Aja, som jag sa, mina tankar är ett ända virrvarr av tomhet och grått. Kanske så här det blir när man försöker få ut det i ord?
